Den största kärlekssången

Zephania 3:17

Av Gabe Fluhrer

Medan ni sätter er, om ni skulle ta era Biblar och vända med mig till boken Zephania. Den finns i Gamla Testamentet. Om ni letar efter den, det är okej. Det är en mycket kort bok. Den finns på sida 790 om ni använder en kyrkbibel; 7-9-0. Och vi kommer att studera vers 17 i kapitel 3 i boken Zephania. Innan vi hör Guds ord, låt oss gå till Honom i bön.

Ända fram till ålderdomen, vår store Gud, Du har lovat oss att Ditt folk ska visa Din suveräna, eviga, oföränderliga kärlek. Medan vi står på tröskeln till de mest fantastiska orden vi någonsin har hört ikväll, ber vi att de skulle landa hos oss i våra hjärtan, att de skulle förändra sättet vi ser Dig och världen på, och att den Helige Ande skulle göra dem levande för oss så att vi kan se Jesus. Och vi ber allt detta i Hans mäktiga namn. Amen.

Zephania 3, vers 17. Detta är Guds heliga, inspirerade och därför ofelbara Ord:

“Herren din Gud är i din mitt, en mäktig som kommer att rädda; han kommer att glädja sig över dig med glädje; han kommer att tysta dig med sin kärlek; han kommer att jubla över dig med högt sjungande.”

Gräset vissnar, blommorna faller, men Guds levande Ord ska stå för evigt och alltid.

För några år sedan var den bästa säljande och mest populära Broadway-musikalen en musikal med titeln The Light in the Piazza, som berättade historien om en – jag måste få namnen rätt – Fabrizio Naccarelli, som var en italiensk slipsförsäljare som förälskade sig i den vackra Clara Johnson, en amerikan på semester i Italien. Och det finns en scen i musikalen där de sjunger en kärlekssång som heter “Say it Somehow.” Och höjdpunkten i kärlekssången är att de inte riktigt kan uttrycka sig i ord så de bara sjunger ordet “Ah!” Och det är glädjefullt och det är triumferande och de gläder sig åt varandra på det sättet. Och det fanns en recension i New York Times av en av de stora teaterkritikerna, Stephen Holden, och recensionens titel sa allt – “Love Songs that Speak When Words Fail.” “Love Songs that Speak When Words Fail.”

Barriären mellan Gud och oss

Och du ser, när vi kommer till Sefanja 3 ikväll, befinner vi oss i samma situation som de två älskande i det där sången. Det finns en språkbarriär mellan Gud och oss. Han är helig och vi är det inte. Precis som det fanns en språkbarriär mellan italienaren och amerikanen, finns det en språkbarriär mellan oss. Och ändå kommer vi till en bibelvers ikväll som kunde ha titeln "Kärlekssånger som talar när ord sviker". Sefanja. Den här boken kan sammanfattas ganska lätt, tror jag. De första kapitlen, de två första kapitlen, är universell dom. Och sedan kommer en vändpunkt när Gud börjar tala om det universella frälsningsarbetet han ska göra från varje stam, nation och språk. Och boken kulminerar i versen framför oss – kapitel 3 vers 17. En kommentar har med rätta kallat den "Johannes 3:16 i Gamla Testamentet". Det är nästan för mycket att ta in. Vi måste närma oss detta med fruktan och bävan. Det är så gott. Det är så överväldigande. Det finns ord, inte riktigt ord vi kan säga, men vi ska försöka ikväll. Och huvudpoängen är mycket enkel. I Kristus är Gud med oss för att glädja sig över oss. I Kristus är Gud med oss för att glädja sig över oss. Och de kommer att vara våra två huvudrubriker – Gud med oss och Gud över oss. Gud med oss och Gud över oss.

Gud med oss

Låt oss titta på första delen av vers 17 igen. “Herren din Gud är i din mitt; en mäktig som kommer att rädda.” Från det att mänskligheten föll, har vi varit fjärmade från Gud, vi har varit fjärmade från oss själva, vi har varit fjärmade från den skapelse som omger oss, vi har varit fjärmade från alla våra medskapelser och våra medmänniskor. Fjärmelse är det som kännetecknar den fallna mänskligheten. Och ändå, gång på gång, är Bibeln en berättelse om en Gud som söker efter dem som är fjärmade från Him. Han förföljer dem oavlåtligt, outtröttligt, gång på gång oavsett vad de gör; oavsett hur långt de faller. Och så börjar kärlekssången som Gud sjunger med sin jakt på oss, med sin önskan att vinna tillbaka de fjärmade skapelserna till sig själv. Det är chockerande. Vi kan söka igenom alla världsreligioner, och när vi gör det kan vi vederlägga Sigmund Freud. Det var Freud, trots allt, som grundade modern psykologi, som sa att tron på Gud är enbart önsketänkande. Vi projicerar våra bästa förhoppningar in i en Gud som inte existerar. Problemet som Freud har, och som varje annan fallen religion har och som varje annan världsbild utanför kristendomen har, är att ingen av oss skulle drömma upp en Gud som denna, vänner. Vi har aldrig gjort det, bortsett från Skrifterna finns det ingen annan Gud som denna i världen, och vi skulle aldrig göra det. Det är för bra för att vara sant, i en mening.

Han är en Gud som Sjunger

Så i början här inser vi att vi möter en Gud som är helt annorlunda än vi förväntar oss. Och detta kommer att nå sin höjdpunkt här om en stund eftersom vi ska möta en Gud som sjunger. Men innan vi kommer dit är experterna överens – och när det kommer till musik, vem är experterna? Jag tror att vi alla är experter i en viss mening. Men experter som hittar en metrik för att mäta dessa saker är överens om att kanske den största kärlekssången någonsin är Righteous Brothers, “Unchained Melody.” Det är en vacker sång. Och den börjar långsamt och bygger upp till en otrolig höjdpunkt. Och det är egentligen vad Bibeln handlar om. Vi kommer till strax före höjdpunkten av Guds kärlekssång. Den började i trädgården när Gud kom till våra första föräldrar och tillhandahöll försoning för dem och täckte dem med djurskinn, och sedan har Gud för de övriga delarna av det Gamla Testamentet sjungit denna ena gudomliga kärlekssång och den har varit tydligare vid vissa punkter och mindre tydlig vid andra punkter. Och den når sin höjdpunkt när himlen öppnar sig över Betlehem och änglar sjunger: “Ära vare Gud i höjden, och på jorden frid bland människor!” Den når sin höjdpunkt i Kristus.

Och det är vad Gud säger till oss här. Han säger: “Herren din Gud är i din mitt; en kraftfull hjälte” – vi kunde översätta det. Det är stridsbilder. Vi tänker inte ofta på vår frälsning som en strid, men från det ögonblick Jesus döptes tills den dag han korsfästes var det en strid. Han kämpade mot Satan i öknen och han kämpade mot Satan på korset. Och vid varje steg på vägen var det krig mot sjukdom, mot känslomässig oordning, mot döden, mot alla helvetets makter och alla synens verkningar eftersom Guden som kommer till oss är Guden som kommer för att frälsa oss. Och han är en Gud som kämpar för sitt folk. Jag lärde mig bara denna vecka – ingen överraskning, det händer varje sommar – att tre av de fem mest inkomstbringande filmerna är superhjältefilmer. Vi älskar dem. Vi kan inte få nog av dem. Och inte bara här, runt hela världen. Våra superhjältefilmer som vi gör och skickar ut till hela världen, de är de mest inkomstbringande filmerna. Varför älskar vi superhjältestories så mycket? Jag tror det beror på att vi alla vet djupt ner i själen att vi inte kan rädda oss själva och vi längtar efter att bli räddade. Jag tror det är därför de alltid är de mest inkomstbringande filmerna. Vi kan inte rädda oss själva och vi längtar efter att bli räddade. Och vad Gud säger genom sin profet just nu är: “Det kommer en kraftfull hjälte som ska kämpa för dig, som ska rädda dig, som är bättre än någon superhjältestory vi kunde ha drömt om. Och han ska rädda dig. Och den enda kvalifikationen är att du måste veta att du inte kan rädda dig själv. Det är allt som krävs.” Det är där Gud börjar med oss. Den ultimata superhjälten kommer – Jesus. Det är Gud med oss.

Gud Över Oss

Och sedan, jag ska vara ärlig, mycket ärlig med er, när jag studerade för detta och bad och brottades med texten, var jag tvungen att hela tiden gå ifrån den. Jag läste kommentarer, jag sökte och lyssnade på andra predikningar och läste andra predikningar och jag var mycket, mycket tröstad över att hitta att jag inte är ensam. För dessa nästa verser är häpnadsväckande. Detta är Gud över oss. Titta med mig dit vid vers 17. “[BVR_001]Han ska glädja sig över dig med glädje; han ska bedyra dig med sin kärlek; han ska jubla över dig med högt sjungande.”[/BVR_001] Nu har vi mänskliga analogier till allt detta. Vi har känt glädje. Vi har varit så glada att vi har skrikit av glädje, tror jag. Men här kommer vi till Gud som gör det. Och det är där allt faller samman. Det är där vi verkligen inte ens vet vad vi ska göra. Vi kan inte ens framkalla känslor för att känna detta eftersom det är så omvälvande. Det är så annorlunda från vår vardagliga erfarenhet av Gud att tänka på Honom som glädjer sig över oss.

Gud Gläder Sig Över Dig

Och märkte du att han använder samma språk som han använde, vilket vi studerade förra veckan i verserna 14 till 16, där han säger att vi ska göra detta till Gud? Och sedan vänder han sig omedelbart om och säger: "Inte bara befaller Gud oss att glädja oss, att glädja oss i Him, att ropa och sjunga och vara uppfyllda av glädje till Him, här förändras allt. Han säger inte bara att Gud säger åt oss att göra det, profeten säger: "Gud gör det över er." Glädjande. Stanna rätt där. Du och jag vet, med lite uppmuntran, hur dåliga vi är i våra mest ärliga ögonblick. Gör vi inte? Vi vet att vi är mycket syndiga. Gud ger oss nådigt så mycket som vi kan hantera när Han visar oss det, men vi vet hur dåliga vi är i våra bästa ögonblick av att vara ärliga mot oss själva. Och sedan kommer vi till en vers som denna. Och märka var detta är placerat. Det är precis här i slutet av en bok där Gud har sagt till sitt folk: "Ni har lämnat Mig. Ni har gått efter andra gudar. Jag ska låta dom över er och alla." Och vi går från det till detta – till Gud glädjande sig över syndiga, avgudadyrkande, brutna, fallna, Gud-hatande människor som du och jag.

Och det blir ännu bättre. ”Han kommer att lugna dig med sin kärlek.” Det är bra så långt det räcker, men en mer bokstavlig översättning skulle vara så här. Det är inte Gud som gör något med oss i originaltexten; det är Gud som gör något åt oss. Vi kunde översätta det på ett bättre sätt. ”Han kommer att vara tyst över dig i sin kärlek.” Så vad profeten gör för oss. Det här är, återigen, häpnadsväckande. Gud gläder sig och rättvist, ”Ja!” över dig. Och sedan, stannar och, som vi kan uttrycka det, när vi begrundar någon vi älskar. Den enda illustrationen som kom till mig var tvåfaldig. Callie och jag hade ett långdistansförhållande. Vi började dejta under hennes första år på Carolina, mitt andra-juniorår! Och när det förhållandet började, tog jag examen före henne, till mina föräldrars glädje. Och jag skulle köra ner - jag kunde köra det med slutna ögon nu - från Greenville, 385, till I-26 in till Columbia. Och när jag skulle köra tillbaka, upp 26, skulle jag tänka på henne - hur vacker hon var; hur mycket jag älskade henne. Jag kunde inte vänta för att tillbringa resten av mitt liv med henne. Och sedan fick vi vårt första barn och, ni vet hur det är om ni är förälder. Det första barnet kommer och ni är uppfyllda av alla slags känslor, men sedan finns det tider då ni bara sitter där och håller barnet och ser på det sova och ni är tysta. Och er kärlek till det barnet - det finns inget sätt att uttrycka det i ord, eller hur? Ni begrundar bara tyst den fullhet av känslor, den överströmmande fullheten av kärlek och glädje som ni har till det barnet. Och Gud säger, ”Så är jag med dig. Så känner jag mot dig.”

Ja, jag är medveten om det, och jag vill inte oroa styrelseledamöterna på RTS. Jag vet vad vår trosbekännelse säger. Den säger att "Gud är fri från passioner." Och så undrar vi hur vi kan förena det, för det är rätt? Och vad trosbekännelsen säger där är att Gud inte behöver reagera på saker. Han vet allt som kommer att hända. Det den inte säger är att Gud inte har dessa sorters, om vi kan uttrycka det så, känslor för oss. För om du läser de som skrev Westminster-trosbekännelsen, så är det de som talar om Guds kärlek och Hans passion och Hans önskan om sitt folk. Och allt vi kan säga vid den här punkten är: "Verkligen? Är du säker, Gud?" Han säger: "Ja!"

Gud Sjunger Högt

Och sedan går Han ännu längre i sista delen av versen. Vi går från jubel till tyst sjungande till tysthet över oss till att prisa oss med högt sjungande. Steg tillbaka. Ser du varför vi aldrig kunde uppfinna en Gud som denne? Du kan söka högt och lågt i världen. Du kommer aldrig att möta en sjungande Gud; en sjungande Gud är den som räddar oss. De högsta höjderna av all vår poesi och kärlekssånger och allt vi utgjuter för att försöka uttrycka den största av känslor vi känner som mänskliga varelser, misslyckas totalt med oss och blir ingenting annat än stoft och aska när vi kommer till versen, och vi möter en Gud som kommer till upproriska människor som oss och sjunger! Högt! För Han jublar över oss! Kan du ta emot det? Att denne helige, treenige Skapare – Fader, Son och Helig Ande – som alltid har varit där, älskande varandra som personerna i Treenigheten ömsesidigt bebor varandra. Och det, i och för sig, är ett mysterium som vi inte ens kan få våra sinnen runt. Denne Gud sjunger!

Låt oss gå till moskén och fråga och förfråga: "Berätta för oss om din gud. Den enda frågan vi behöver ställa är: 'Sjunger han?'" "Nej, nej, det vore olämpligt." Ja, låt oss gå till det hinduiska templet. "Sjunger era gudar?" "Nej." Låt oss gå till altaret för sekulär postmodernism och säga: "Ge oss din gud, slumpen. Sjunger han?" "Nej." Universum är fullt av ljud och vrede, men det betyder ingenting. Det är enten det ena eller det andra: antingen är det tystnad eller så sjunger han! Det är det val som alla vi har framför oss i kväll. Döva, dumma, mute, avgudadiska gudar eller en Gud som sjunger. Ser du varför evangeliet inte bara är sant, utan också oerhört vackert? Det fångar oss. Det talar till de djupaste behoven i våra hjärtan och de djupaste känslor vi kan känna. Det är inte bara sant; det är vackert.

Vi sjunger på grund av den lidande människan

Men vi kan aldrig glömma varför detta är glada nyheter, varför vi får sjunga. Det är därför att vi följer den som kallas den lidande människan. Det är därför att när Jesus gick till korset, fanns det inget mer glädje och fröjd. Det fanns inget mer: "Detta är min älskade Son, i vilken jag har välbehag." De strider som han hade kämpat som vår mäktige Helt, kom till den punkten på korset då Jesu skrik mötte den heliga, majestätiska, rättvisa, tystnaden från hans Far. Han fick tystnad så att vi kunde få sjunga. Det finns inget sätt att komma till den sjungande Guden utan att gå genom den skrikande Frälsaren som uthärdade tystnaden i vår plats. Så får vi den sjungande Guden. Och det var på grund av att Gud är kärlek, kärlek, som han sände sin Son att skrika, som han höll sin fred medan han utgjöt sin vrede över honom. För efter långfredagen visste han att kärlekssången skulle nå sin sista strofe som skulle pågå för evigt. Och det är där vi lever just nu. Det är därför Gud sjunger över oss.

Vad säger vi till allt detta? Jag tänkte på några orsaker till varför vi kanske har svårt med denna vers. Så många gånger, när vi tänker på Guds kärlek, kan vi säga: "Ja, men det är inte för mig." Känner du någonsin så? "Det är inte för mig. Det är för alla andra. Jag kan glädja mig åt andra människors glädje, men det är inte för mig." Vatten ned detta inte. Detta är i sammanhanget av att Gud säger till Juda: "Jag ska kalla människor från överallt. I detta fall är det inte bara för dig, Juda. Det är för människor från varje stam, nation och språk. Så det är för dig." Ja, då kanske du säger: "Men du vet inte vad jag har gjort. Du vet inte hur jag tänker. Du vet inte ens vad jag tänker just nu medan du talar!" Gud säger: "Vad har du gjort som är sämre än vad mitt folk gjorde om och om och om igen? Var min nåd tillräcklig för dem?" Gjordes detta löfte i sammanhanget av människor som hade besvikit Gud, brutit hans lag, flytt från honom, hatat honom, förbannat honom, tillbedit avgudar, bränt rökelse i hans tempel till falska gudar? Då finns det nåd för dig och mig. Det spelar ingen roll vad du har gjort. Hans kärlek är större än din synd. Allt du behöver är ingenting. Allt du behöver är att veta att du inte kan rädda dig själv.

Gud är nära i Kristus

”Ja, men Gud verkar avlägsen från mig.” Det är en svår en. Jag vet vad det känns like. Jag hatar det när jag lever där. Jag hatar det när jag känner att jag bara går igenom rörelserna när jag plockar upp min Bibel. Ja, det är vad predikanter gör. Ja, ibland på söndagmorgnar. Känner mig avlägsen från Gud. Men vad vi måste komma tillbaka till i denna vers om och om igen och verserna före den – Han är i vår mitt. Han är nära oss i Kristus. Och hans avstånd är aldrig för evigt eftersom hela drivkraften bakom denna sångande Gud är att röra sig mot brutna människor som oss, mot syndiga människor som oss. Han håller aldrig avstånd. Inkarnationen visade oss det. Gud som blev människa i Jesus visar oss att Han aldrig håller avstånd.

Och så hur får vi detta? Låt oss gå direkt till vad Jesus sa i Johannes 15 runt vers 9. “Bliv kvar i min kärlek.” Vad betyder det, Jesus? Och han berättar för oss. “Om ni älskar mig, kommer ni att hålla mina bud.” Och det kan skrämma oss. Utom vers 11 avslutar på detta sätt. “Dessa ord har jag talat till er för att min glädje må vara i er och er glädje skulle vara full.” Så här är vad han säger – “bli kvar, håll mina bud, glädje!” Hur passar det ihop med vad Sefanja berättar för oss? Hur blir vi kvar i denna kärlek till Gud? Hur upplever vi det? Jesus säger att vi sätter i praktiken vad han säger till oss. Men – och detta är avgörande – vi måste alltid komma ihåg att vår olydnad inte förändrar Guds kärlek till oss. Ja, den minskar vår förmåga att njuta av den. När jag finner mig själv på avstånd från Gud kan jag försäkra er, åtminstone ibland, är ett av de stora problemen att jag har velat göra vad jag vill göra. Hans kärlek till mig har inte förändrats. Min förmåga att njuta av den har.

Och Jesus säger: “Om ni hör vad jag har sagt till er,” och om vi läser verser som denna, vad frågar Gud oss att göra när han säger: “Håll mina bud. Lyda mig”? Är han säger detta för att krossa oss? Eller säger han det till oss: “Jag älskar er tillräckligt för att bringa er nära och säga hur ni kan stanna nära eftersom jag inte vill att ni ska vara långt ifrån mig.” Det är det senare, eller hur? “Stanna nära mig. Gå med mig på detta sätt. Vandra inte bort från stigen. Låt mig hålla min arm runt er,” så att säga. Skulle ni någonsin inte vilja lyda en Gud som sjunger? Detta är inte en hård, avlägsen gud som lägger fram godtyckliga regler och säger: “Gå och gör likadant för att förtjäna min gunst!” Den sjungande Guden säger: “Stanna nära. Kom till mig.” Vi gör det genom att lyda. Det är ett sätt.

Och sedan vägrar vi att lyssna på lögner om Gud. Vi vägrar att lyssna på lögner om Gud. Det påverkar oss. Detta är en av Satans huvudsakliga planer. Han vill att du ska tänka på Gud på ett annat sätt än vad Sefanja 3:17 säger. Han vill att den tysta Guden ska vara den Gud du tänker på hela tiden. Han vill att den avlägsna Guden ska vara den Gud som är på ditt sinne. Han vill aldrig att vi ska tänka på den sjungande Guden. Vägra att tro på det; vägra att köpa till det. Låt detta ord korrigera dig. Kom tillbaka till detta löfte gång på gång. Och du kommer att säga: "Ja, jag känner det inte! Jag vill känna det, men jag gör det inte!" Om du vill ha det, är det därför att Han har gett dig den önskan. Ge inte upp det. Ge inte upp det. Fortsätt komma tillbaka till det och bönfall Him, "Gud, låt mig uppleva mer av din kärlek. Låt mig känna dig bättre." Och vänta på Him. Vänta på Hans tidtagning. Han kommer att bringa dig nära. David sa: "Jag väntade på Herren," Psalm 40 Han kommer att säga samma sak till oss. Han kommer att höra vår klagan. Och du säger: "Är det inte hyckleri att göra detta när jag inte känner det?" Nej! Det är själva kärnan i tron, vänner. Det är att fortsätta gå till Him när du inte känner det. Det är inte hyckleri; det är tron! Tron säger: "Mina känslor av avstånd har inte det sista ordet. Min tro på Guden som sjunger och älskar mig i Kristus har det sista ordet."

Vi var tillbaka i South Carolina i början av juni för min pappas pensionering. Han är 80 år och till ingen överraskning vid sin pensioneringsparty meddelade han att han skulle ta ett nytt jobb! Så fungerar min pappa! Men strax när han meddelade sin pensionering kom ett paket med posten några dagar senare. Och när jag öppnade paketet såg jag bubbelplast och innan jag ens tog av bubbelplastet visste jag vad det var. Det var ett fotografi. Det är en av mina mest värdefulla ägodelar. Det är ett fotografi som har funnits i min pappas kontor så länge jag kan minnas. Och det är en bild som togs när jag var mycket ung, förmodligen runt Dorothys ålder. Min pappa var högskoleprofessor och det var sommar, vi var på en fest – han var dekan för sin avdelning och de hade anställt en ny fakultetsmedlem och det var en fest. Och enligt historien tog jag, återigen till ingen överraskning, en extra kaka. Och en av föräldrarna där satte händerna på mig och skrek åt mig. Och det är verkligen inte något man gjorde mot en av min pappas söner! Och jag gjorde, vad jag tror att alla tvååringar skulle göra. Jag sprang till min pappa och någon hade en kamera och de fångade bilden av mig med tårar strömmande nedför ansiktet med min pappas armar runt mig och det största leendet du någonsin har sett. Och sedan jag var liten pojke har den bilden sagt till mig: ”Din far älskar dig. Oavsett vad du gör, oavsett hur långt bort du kommer, gläder han sig åt att visa dig kärlek.”

Och vad Gud har gjort för oss i kväll är att han har gett oss en bild som säger till oss: ”Jag älskar mina barn och jag gläder mig över dem.” Och det är bara i Bibeln som vi hittar denna Gud och det är den enda bilden av Gud som kommer att förändra allt för oss. Låt oss be.

Fader, vi sjöng i morse om en fattig, lispande, stammande tunga. Och jag känner det så kraftigt just nu, Herre. Vänligen, vänligen, låt inte storheten, härligheten, äran i denna vers gå förlorad på grund av en svag förklaring. O Herre, öppna våra ögon för din kärleks härlighet, oändlighet, frihet och vidhet. Låt den förändra oss, bedja vi. I Jesu namn, amen.