Ursprunget till Pauls religion

Jesu herravälde (Del 5)

Av John Gresham Machen

Visst innebär det faktum att kristna använde en titel som också användes i hedniska kulter inte någon beroende av hedendom. För titeln "Herr" var nästan lika väl etablerad som en beteckning på gudomlighet som termen "Gud" var. Vad än ursprunget till det religiösa bruket av ordet hade varit, hade det bruket blivit en del av det grekiska språket. En missionär som ville proklamera den ene sanne Guden var tvungen, om han talade på grekiska, att använda termen "Gud", som naturligtvis hade använts i hedniska religioner. Så om han ville beteckna Jesus som Gud, med något ord som samtidigt skulle skilja Honom från Guden Fader, var han tvungen att använda ordet "Herr", även om det ordet också hade använts i hedendom. Varken i det ena fallet eller det andra innebar användningen av ett grekiskt ord det minsta inflytande från de begrepp som hade kopplats till ordet i en polyteistisk religion.

Men det fanns en betydligt starkare anledning till att använda den grekiska termen "Herr" om Jesus än den som låg i dess allmänna användning bland grekisktalande folk. Den religiösa användningen av termen var inte begränsad till de hedniska kulterna, utan uppträder också, och om något ännu mer fast etablerad, i den grekiska Gamla Testamentet. Ordet "Herr" används av Septuaginta för att översätta "Jahwe" i den hebreiska texten. Det vore ganska irrelevant att diskutera de skäl som styrde översättarna i deras val av just detta ord. Utan tvivel krävdes något ord för "Herr" på grund av de associationer som redan hade samlats kring det hebreiska ordet. Och olika skäl kan anges för valet av "kyrios" snarare än något annat grekiskt ord som betyder "herre". Möjligen uttryckte roten till "kyrios" bättre den idé som avseddes; kanske också en religiös betydelse redan hade fästs vid "kyrios", vilket de andra orden inte hade. I alla fall, vad än orsaken må ha varit, var "kyrios" det ord som valdes.

Och faktum är av största vikt. För det var bland läsarna av Septuaginta som kristendomen först fick fotfäste. Septuaginta var judiska synagogers bibel, och i synagogerna hördes dess läsning inte bara av judar utan också av massor av hedningar, "gudfruktiga" enligt Apostlagärningarna. Det var med "gudfruktiga" som hednamissionen började. Och även där det fanns hedniska konvertiter som inte alls hade gått igenom synagogskolan under den allra tidigaste perioden - kanske var sådana konvertiter få - även då användes Septuaginta omedelbart i deras undervisning. Så när kristna missionärer använde ordet "Herr" om Jesus, visste deras hörare omedelbart vad de menade. De visste omedelbart att Jesus intog en plats som endast Gud intar. För ordet "Herr" används otaliga gånger i de grekiska skrifterna som det heligaste namnet på Israels förbundsgud, och dessa passager tillämpades fritt på Jesus.

Denna Septuaginta-användning av termen "Herr", med tillämpning av Septuaginta-passagerna på Jesus, som framstår som en självklarhet i Paulus' breven, var av oerhört mycket större betydelse för den tidiga kristna missionen än användningen av termen i hedniska kulter. Och den kastar oerhört mycket mer ljus över termen ursprungliga betydelse när den tillämpas på Jesus. Men den hedniska användningen är intressant, och den presentation som Bousset och andra har gett bör mottas med tacksamhet. En viktig faktum har fastställts alltmer stadigt genom modern forskning - faktum att det grekiska ordet "kyrios" under vår tids första sekel var, överallt där det grekiska språket nådde, en tydlig beteckning på gudomlighet. Det vanliga bruket av ordet persisterade; ordet uttryckte fortfarande förhållandet mellan en herre och hans slavar. Men ordet hade kommit att bli en karakteristiskt religiös term, och det är i religiös mening, särskilt sådan som fixerats av Septuaginta, som det framträder i Nya Testamentet.

Det är alltså inte i överensstämmelse med Nya Testamentets bruk när Jesus kallas "Mästaren" av vissa personer i den moderna kyrkan, snarare än "Herren". Ibland kanske detta bruk adopteras i medveten protest mot Nya Testamentets uppfattning om Kristi gudom; Jesus talas om som "Mästaren", på ungefär samma sätt som ledaren för en konstnärskola talas om som "Mästaren" av hans anhängare. Eller också betyder ordet helt enkelt den vars befallningar ska lydas. Men ibland adopteras den moderna bruken av fromma män och kvinnor med föreställningen att det engelska ordet "Herren" har slitits ned och att användningen av ordet "Mästaren" är ett närmare grepp om betydelsen av det grekiska Testamentet. Denna föreställning är falsk. När man översätter Nya Testamentets beteckning av Jesus, bör man inte vilja återgå till det ursprungliga betydelsen av ordet "kyrios". För det grekiska ordet hade redan genomgått en utveckling, och när det tillämpades på Jesus i Nya Testamentet var det tydligtvis en religiös term. Den hade exakt samma religiösa associationer som våra engelska ord "Herren" nu har. Och av nästan samma skäl. De religiösa associationerna av det engelska ordet "Herren" beror på bibelbruk; och de religiösa associationerna av det Nya Testamentets ord "kyrios" berodde också på bibelbruk - bruket av Septuaginta. Kristna bör då komma ihåg att "lite kunskap är en farlig sak". Den enhetliga substitutionen av "Mästaren" för "Herren" när man talar om Jesus har bara ett falskt utseende av fräschhet och originalitet. I verkligheten betyder det ibland en avvikelse från Nya Testamentets bruk.

I enlighet med detta har Bousset utfört en tjänst genom att tydligt framställa den religiösa betydelsen av ordet "Herren". Men han har inte lyckats förklara tillämpningen av det ordet på Jesus.

Ytterligare svårigheter, dessutom, omgärdar Boussets teori. Termen "Herren" sådan den tillämpas på Jesus, och den religiösa attityden mot Jesus som uttrycks genom termen, uppstod, enligt Bousset, i mötena för sådana samfund som det i Antiochus, och under påverkan av hedniska föreställningar. Men naturligtvis har Boussets förklaring av ursprunget till paulinismen ännu inte framställts fullständigt. Paulinismen är något vida mer än en extatisk dyrkan av en kult-gud; den personliga relationen till Kristus dominerar varje område av apostelns liv.

Bousset erkänner denna faktum. Pauls religion, medger han, är något vida mer än den religion som uttrycktes i mötena för Antiochus kyrka. Men han förutsätter att de andra elementen i Pauls religion, vida omfattande som de är, åtminstone hade sin utgångspunkt i kulten. Här finns en av de minst trovärdiga elementen i hela konstruktionen. Bousset har underskattat den individualistiska karaktären hos Pauls religion. Åtminstone har han inte lyckats visa att det pauliniska livet "i Kristus" eller "i Herren" producerades genom utveckling från extatiska upplevelser i mötena för Antiochus kyrka.

Men om den individualistiska religionen hos Paul utvecklades från "kulten", hur utvecklades den då? Hur ska införandet av de nya elementen förklaras? Bousset har angripit detta problem med stor allvar. Och han försöker visa att Pauls religion sådan den framträder i breven utvecklades från kultreligionen i Antiochus genom identifieringen av "Herren" med "Anden", och genom generaliseringen och etiseringen av konceptet om Andens aktivitet.

Den pauliniska läran om Anden, menar Bousset, härstammar från den hedniska mystiska religionen från den hellenistiska eran. Bortsett från terminologin - även om Reitzensteins påståenden anses vara i grunden korrekta av Bousset - var det grundläggande pessimistiska dualismen hos Paulus, enligt Bousset, baserad på den utbredda typen av tankar och liv som framkommer i mysteriereligionerna och i de hermetiska skrifterna. Enligt detta pessimistiska sätt att tänka kunde frälsning aldrig uppnås genom mänsklig natur, inte ens med gudomlig hjälp, utan endast genom en helt ny början, producerad genom substitutionen av den gudomliga naturen för den gamle människan. Bousset fortsätter med att säga att Paulus, genom att förlänga denna övernaturliga föreställning, denna uppfattning om den gudomliga maktens dominans i det nya livet, gick långt utöver gränserna för kulten eller visionära upplevelser; Anden gjordes till det styrande principet för det kristnas liv; inte bara profeti, tungor, healing och liknande, ansågs nu vara frukten av Anden, utan också kärlek, glädje, fred, långmodighet, vänlighet, godhet, trohet, ödmjukhet, självbehärskning. Men denna pauliniska utvidgning av Andens verksamhet, betonar Bousset, innebar inte det minsta svagare övernaturlighet som var karakteristisk för den ursprungliga föreställningen; Anden som producerade kärlek, glädje, fred, hade lika litet att göra med den mänskliga anden som Anden som fick människor att tala med tungor. Och den övernaturlighet som här framträder i förhärligad form härstammade, slutsatsen Bousset, från den mystiska hedniska religionen från den hellenistiska eran.

Denna invändning har redan diskuterats, och dess svaghet har påpekats. Den pauliniska läran om Anden härstammar inte från samtida hedendom. Men framställningen av Boussets teori har ännu inte avslutats. Anden, vars aktiviteter Paul utsträckte till de innersta delarna av det kristna livet, identifierades, säger Bousset, med "Herren" (2 Kor. 11: 17). Denna identifiering utövade ett viktigt inflytande på båda de element som sammanfördes; den utövade ett viktigt inflytande på både begreppet "Herren" och "Anden". Om "Herren" identifierades eller bringades i mycket nära relation till Anden, och om Andens aktivitet utsträcktes till hela livet, då kunde "Herren" inte längre vara för Paul bara kultguden som var närvarande i kyrkans möten. Tvärtom skulle Han behöva vara närvarande överallt där Anden var närvarande - det vill säga Han skulle behöva vara det i vilket kristna levde och rörde sig och hade sin existens. På så sätt kunde Paul formulera den häpnadsväckande frasen "i Kristus" eller "i Herren", för vilken Bousset medger att det inte finns någon analogi i hedendomen. Å andra sidan tror Bousset att begreppet Anden nödvändigtvis modifierades genom sin koppling till "Herren". Genom identifieringen med en verklig person som hade levt bara några år tidigare fick "Anden" en personlig kvalitet som den annars inte besatt. Eller, för att uttrycka saken på annat sätt, Pauls fras "i Herren" har inte exakt samma betydelse som frasen "i Anden"; den har en särskild personlig karaktär. "Denna märkliga blandning av abstraktion och personlighet", säger Bousset, "denna koppling av en religiös princip till en person som hade vandrat här på jorden och hade lidit död här, är ett fenomen av särskild kraft och originalitet."

Vid denna punkt löper Bousset risken att bli otrogen mot de grundläggande principerna i sin rekonstruktion; han löper risken att bringa Pauls religion i samband med Jesu konkreta person. Men han upptäcker faran och undviker den. Man bör inte anta, säger han, att Paulus haft någon mycket tydlig uppfattning om de historiska Jesu egenskaper. Ty om han hade haft en sådan uppfattning, skulle han aldrig ha kunnat koppla Jesus till en abstraktion som Anden. Allt han var intresserad av, var då det faktum att Jesus hade levt och särskilt att han hade dött.

Denna blotta fakta anses dock ha varit tillräcklig för att ge Pauls begrepp om Anden-Herren den särskilda personliga kvaliteten som väcker Boussets beundran! Sanningen är att Bousset vid denna punkt står ansikte mot ansikte med den svårighet som möter varje naturalistisk förklaring av Pauls religions uppkomst. Problemet är att en nära koppling mellan Paulus och den historiske Jesus är absolut nödvändig för historikern för att ge Pauls relation till Kristus den varma, personliga kvalitet som strålar ut från varje sida av breven; medan å andra sidan en stor separation mellan Paulus och den historiske Jesus är lika absolut nödvändig för att Paulus inte skulle hindras av historisk tradition när han lyfter Jesus till gudomlig värdighet och för honom i samband med Guds Ande.

Modern kritik har oscillerat mellan de två kraven; den försöker bevara varje parts rättigheter. Bousset är mer imponerad av det andra kravet; Wernle, hans motståndare, är mer imponerad av det förra. Men båda har fel. Det finns verkligen bara en väg ut ur svårigheten. Det är en gammal väg och en radikal väg. Men världen av lärdom kan återvända till den i slutändan. Den grundläggande svårigheten i att förklara ursprunget till paulinismen kommer aldrig att försvinna genom att ignoreras; den kommer aldrig att ge efter för kompromisser av något slag. Den kommer att försvinna först när Jesus erkänns som verkligen vad Paulus förutsätter att han är och vad alla evangelier framställer honom som - den evige Sonen till Gud, kommen till jorden för människans frälsning, nu sittande åter på sin tron av ära och arbetar i hans lärjungars hjärtan genom sin Ande, så som bara Gud kan arbeta. En sådan lösning var aldrig så impopulär som den är idag. Att acceptera den kommer att innebära en kopernikansk revolution i många områden av mänskligt tänkande och liv. Men avslag på sådan accept har lämnat ett historiskt problem som hittills inte har lösts.

Vid ett tillfälle medger Bousset att Paulus' religion var baserad på en historisk faktum. Den var baserad på Jesu död. Men Bousset anser att den pauliniska tolkningen av Jesu död härstammade, i viktiga detaljer, från samtida hedensk religion; den pauliniska föreställningen om att dö och uppstå med Kristus formades under påverkan av den utbredda hedniska föreställningen om den döende och uppståndne guden. Detta påstående har blivit ganska vanligt bland nyare forskare; material till stöd för det har samlats i lämplig form av M. Brückner. Men i själva verket är bevisen till stöd för påståendet av det svagaste slaget. Granskningen av hellenistisk religion, som försökte i Kapitel VI, avslöjade faktiskt att vissa gudomar, särskilt Attis, Adonis och Osiris, framställdes först som döende och sedan som återuppståndna. Likheten mellan dessa figurer kan kanske förklaras med hypotesen att alla dessa ursprungligen var växtgudar, vilkas död och återuppståndelse representerade växtlighetens vissnande på hösten och dess förnyelse på våren. Vid första anblick kan parallellen mellan dessa gudomar och Jesus tyckas slående. Jesus framställdes också som död och som återkommande till livet. Men vad är betydelsen av parallellen? Kan den betyda att hela den nytestamentliga berättelsen om Jesu död och uppståndelse härstammade från dessa vegetationmyter? Så har vissa moderna forskare dragit slutsatsen. Men naturligtvis är denna slutsats absurt, och den gynnas inte av Bousset. Den väsentliga historiciteten i tron på hans uppståndelse bland hans intima vänner står för fast för att skakas av någon teori om beroende av hedensk myt. Således visar sig argumentet, som härstammar från parallellen mellan den nytestamentliga berättelsen och den hedniska myten om den döende och uppståndne guden, vara för mycket. Om det bevisar något, bevisar det att den nytestamentliga berättelsen om uppståndelsen härstammade från den hedniska myten. Men en sådan syn har inte hållits av några seriösa historiker. Därför måste det medges att parallellen mellan tron på att Adonis och Osiris och Attis dog och uppstod igen, och tron på att Jesus dog och uppstod igen, inte producerades genom beroende av en berättelse på den andra. Det måste därför erkännas att en parallell inte alltid betyder ett beroende förhållande. Och om det inte gör det på ett ställe, kanske det inte gör det på andra heller.

Men Bousset kommer att insistera på att även om berättelsen om Jesu död och uppståndelse i Nya Testamentet inte ursprungligen producerades av den hedniska myten, så gjorde sig den hedniska föreställningens inflytande gällande i den tolkning som Paulus gav berättelsen. Paulus trodde att kristna delade Kristi öde - dog med Kristus och uppstod med Kristus. Men en liknande föreställning syns i de hedniska religionerna. Den klassiska uttrycket för denna idé syns i de ofta citerade orden som rapporteras av Firmicus Maternus, "Varen modiga, ni invigda, eftersom guden är frälst; för oss skall frälsning komma ur svårigheterna."

Men man måste komma ihåg att Firmicus Maternus vittnesmål är mycket sent, och att bevisen för förekomsten av föreställningen under den tidiga perioden är ganska knapphändiga.

De trygga påståendena från senaste tidens författare i dessa frågor är ingenting annat än häpnadsväckande. Lekläserna kan lätt få intrycket att forskaren kan rekonstruera konceptet om en dödande och uppståndande gud, och om de troendes andel i döden och uppståndelsen, på grundval av någon enorm informationsmängd i de bevarade källorna. Men i själva verket är ingenting av det slaget fallet. Den tillgängliga informationen om det aktuella konceptet är ytterst knapp, och för det mesta härrör den från lång tid efter Paulus' tid. Det vore att gå för långt att påstå att konceptet om den dödande och uppståndande guden, med sin religiösa betydelse, inte existerade före den pauliniska perioden. En gammal egyptisk text, till exempel, har citerats av Er-man, som gör den troendes välbefinnande beroende av Osiris': "Såsom Osiris lever, så skall också han leva." Mycket väl kan det ha varit så att liknande koncept var knutna till sorgeprocessen och det efterföljande glädjen över Attis och Adonis. Om konceptet existerade i den pre-pauliniska perioden, följer det ingalunda att det var vanligt. Säkerligen har dess utbredning enormt överdrivits under de senaste åren. Mot sådana överdrifter har J. Weiss—som säkerligen inte kan anklagas för någon brist på sympati med komparativ religionsmetodik tillämpad på Nya Testamentet—riktat uppmärksamheten på 1 Kor. 1: 23. Kristus korsfäst, säger Paulus, var "för hedningarna en dumhet." Det ser inte ut som om hedningarna, bland vilka Paulus arbetade, var särskilt bekanta med föreställningen om en dödande gud. Om Brückners påståenden vore korrekta, om konceptet om den dödande guden vore så vanligt i Paulus' tid som Brückner förutsätter, skulle korset inte ha varit "för hedningarna en dumhet"; tvärtom skulle det ha tyckts hedningarna vara det mest naturliga i världen.

Men även om den tidiga förekomsten av konceptet om en dödande och återuppståndande gud, med dess religiösa betydelse, var bättre etablerat än det är, skulle det inte på något sätt bevisas att Paulus var beroende av det konceptet. För Paulus' koncept är totalt annorlunda. En skillnad är naturligtvis helt uppenbar och allmänt erkänd - Paulus' Kristus framställs som att dö frivilligt, och dö för människoernas skull. Han "älskade mig", säger Paulus, "och gav sig själv för mig." Det finns absolut ingenting som liknar det konceptet i fallet med de hedniska religionerna. Osiris, Adonis och Attis överkom av sitt öde; Jesus gav sitt liv fritt. Skillnaden är enorm; den omfattar själva hjärtat av Paulus' religion. Hur orsakades skillnaden? Varifrån härstammade Paulus' koncept av Kristi nåd? Härstammade det från Jesus själv? Härstammade det från den kunskap Paulus hade om Jesu karaktär? Förmodan kan tyckas vara naturlig. Men tyvärr måste den avvisas från Boussets synpunkt. För om Paulus hade haft någon kunskap om Jesu verkliga karaktär, hur kunde han då någonsin ha antagit att Jesus, en vanlig människa, var den himmelska Herren?

En annan skillnad är ännu mer fundamental. Paganernas gudars död och uppståndelse var en kultfråga; Jesu död och uppståndelse enligt Paulus var en historisk händelse. Det har observerats i granskningen av hellenistisk religion att kulterna inom de hedniska religionerna var mycket mer fasta än myterna; enligt moderna forskare härstammar myterna från kulterna snarare än tvärtom. Så i fallet med de "döende och uppståndna gudarna" slås man ovan allt annat av myternas totalt flytande karaktär. Historien om Attis berättas till exempel i många avvikande former, och det verkar inte ha funnits det minsta intresse bland Attis-tjänarna för att fastställa något autentiskt berättelse om gudens död och uppståndelse. Särskilt "uppståndelsen" av guden framträder i myterna om Attis, Adonis och Osiris knappt alls. Den riktiga döden och uppståndelsen skedde bara i kulten. Varje år i mars såg Attis-tjänarna i Rom först guden ligga död sådan han representerades av granen, och gladdes sedan åt hans uppståndelse. Döden och uppståndelsen tänktes knappast som händelser som hade hänt en gång för alla för länge sedan. De tänktes snarare som om de skedde vid varje firande av festivalen.

Paulus behandling av Kristi död och uppståndelse är helt annorlunda. Bousset har delvis dolt skillnaden; Bousset försöker visa att Paulus uppfattning om troendes död och uppståndelse med Kristus härstammade från firandet av sakramenten. Men det kunde inte vara mer radikalt fel. Det som är allra tydligast i breven är det historiska arten av Paulus budskap. Paulus religion var rotad i en händelse, och sakramenten var ett sätt att framställa betydelsen av händelsen. Händelsen var Kristi förlösningsarbete i hans död och uppståndelse.

Här ligger den djupaste av alla skillnader mellan Paulus och samtida religion. Paulinismen var inte en filosofi; den var inte en uppsättning instruktioner för att fly från världens elände; den var inte en redogörelse för vad som alltid har varit sant. Tvärtom var den en redogörelse för något som hade hänt. Det som hade hänt var dessutom inte dolt i en avlägsen och dunkel förfluthet. Redogörelsen för det utvecklades inte som en rättfertigelse för befintliga religiösa former. Tvärtom hade Jesu död och uppståndelse, på vilken Paulus' evangelium var baserat, hänt bara några få år tidigare. Och fakta kunde fastställas genom tillräckligt med vittnesmål; ögonvittnen kunde förhöras, och Paulus tilltalar ögonvittnen i detalj. Det enda avsnittet, 1 Kor. xv. 1-8, är tillräckligt för att placera en enorm klyfta mellan den pauliniska Kristus och de hedniska frälsar-gudarna. Men karaktären hos paulinismen beror inte på ett enda avsnitt. Överallt i breven stakar Paulus allt han har på sanningen om vad han säger om Jesu död och uppståndelse. Det evangelium som Paulus predikade var en redogörelse för något som hade hänt. Om redogörelsen var sann, förklaras paulinismens ursprung; om den inte var sann, är kyrkan grundad på ett oförklarligt misstag.

Den senare alternativa möjligheten har undersökts i den föregående diskussionen. Om Jesus inte var den gudomlige frälsaren som Paulus säger att han var, hur uppstod då den pauliniska frälsningsreligionen? Tre stora hypoteser har undersökts och befunnits vara otillräckliga.

Paulinismen, har det visats, grundades inte på den Jesus som framställs av modern naturalism; om Jesus bara var vad han representeras som av moderna naturalistiska historiker, så härstammar det som verkligen utmärker Paulus inte från Jesus. Fastställandet av denna fakta har varit en anmärkningsvärd prestation av Wrede och Bousset. Men om det väsentliga i paulinismen inte härstammade från Jesus, varifrån härstammade det då?

Det framstod inte, som Wrede trodde, från de pre-christna apokalyptiska föreställningarna om Messias; för den apokalyptiska Messias var inte ett föremål för dyrkan, och inte en levande person att älska. Det framstod inte från hedendomen, i enlighet med Boussets lysande hypotes; för hedensk inflytande utesluts av Pauls eget vittnesbörd, och de hedniska parallellerna bryts ned helt och hållet. Men även om parallellerna var tio gånger närmare än de är, skulle inte ens kärnan i problemet ha berörts. Kärnan i problemet finns i det pauliniska förhållandet till Kristus.

Det förhållandet kan inte beskrivas genom enkel uppräkning av detaljer; det kan inte reduceras till lägre termer; det är en absolut enkel och oantastlig sak. Förhållandet mellan Paulus och Kristus är ett förhållande av kärlek; och kärlek finns bara mellan personer. Det är inte en grupp av idéer som ska förklaras, om paulinismen ska förklaras, utan Paulus kärlek till hans Frälsare. Och den kärleken är rotad, inte i vad Kristus hade sagt, utan i vad Kristus hade gjort. Han "älskade mig och gav sig själv för mig." Där ligger grunden till Paulus religion; där ligger grunden till all kristendom. Den grunden bekräftas av berättelsen om Jesus som ges i evangelierna, och ges verkligen i alla källor. Den motsätts bara av moderna rekonstruktioner. Och de rekonstruktionerna bryts alla ned. Paulus religion grundades inte på en komplex av idéer härstammade från judendomen eller från hedendomen.

Den grundades på den historiske Jesus. Men den historiske Jesus på vilken den grundades var inte Jesus av moderna rekonstruktioner, utan Jesus av hela Nya Testamentet och av kristen tro; inte en lärare som bara överlevde i minnet av hans lärjungar, utan Frälsaren som efter hans förlösningsarbete var gjort fortfarande levde och kunde älskas.

John Gresham Machen (1881-1937) var en amerikansk presbyterian nytestamentlig forskare, som ledde ett uppror mot modernistisk teologi vid Princeton, och grundade Westminster Theological Seminary samt den ortodoxa presbyterianska kyrkan.