En ung kvinnas guide till den harmoniska utvecklingen av kristen karaktär

The unga flickans guide till den harmoniska utvecklingen av kristen karaktär

Den sanna religionen är i grunden progressiv

Av Harvey Newcomb

Den stora moraliska och andliga förändringen, som Skriften förklarar vara nödvändig för frälsning, jämförs av Kristus och apostlarna med en ny födelse, eftersom den är början på andligt liv. Termen regeneration gäller emellertid bara denna förändring i dess början, som är ögonblicklig. Den unga konvertiten kallas därför med all rätt av aposteln Petrus en "nyfödd bebis". Det är alltså ett stort misstag att anta att en sann kristen, som är i rätt sinnestillstånd, ska se tillbaka på den tidpunkt då han konverterade för sina livligaste och kraftfullaste övningar av nåd eller för hans huvudsakliga bevis på att vara i ett nådigt tillstånd. Det kan faktiskt vara mer märkbart vid den tiden, eftersom förändringen från ett naturligt tillstånd till ett tillstånd av nåd är mycket stor. Ändå är denna förändring ofullständig, och den största delen av arbetet med att "klä av den gamle människan" - att "tämja kroppen och hålla den under kontroll" - återstår ännu att göras; medan "den nye människan" måste växa upp från barndomens svaghet till "den fullkomne mannens statur i Kristus Jesus".

Sann religion måste därför i grunden vara progressiv. Detta är den tydliga implikationen av alla de bilder som används i Guds ord för att beskriva nådens verk i hjärtat. Den jämförs med ett senapskorn, som är det minsta av alla frön. Men när det spirar upp, stiger det och sprider ut sina grenar tills det blir det största av alla örter. Bildens skönhet och lämplighet kommer inte att uppskattas om vi inte beaktar den frodiga tillväxten av växter i östra länder. Men vi bör aldrig förvänta oss att en sådan planta kan spira upp till full mognad på en gång. Det är svampen som öppnar sig fullt mogen för att första gången se morgonsolen; men den vissnar lika snabbt bort. Ändå bör vi inte heller förvänta oss att en sådan planta kan bli stationär i sin tillväxt innan den når mognad. Om den slutar att växa, måste det finnas en mask vid roten eller någon dödlig sjukdom som kommer att få den att skrumpna och dö.

Nådens verk jämförs också med jäst; som från början är så liten att dess närvaro i mjölet knappt kan märkas. Men när den börjar verka, ökar och utbreder den sig tills allt är jästat. Men dess framåtskridande kan hindras av kyla; och processen kan sällan återställas så att den inte skadar produkten. Så kommer en kristen sällan att återhämta sig från de skadliga effekterna av att backslida och bli kall i sina fromma känslor.

Återigen jämförs nåden med en levande fjäder - en källa, vars vatten bubblar upp och sänder ut en konstant ström. Kristus säger: "Vattnet som jag ska ge honom ska vara i honom en brunn av vatten, som springer upp till evigt liv." När dessa ord yttrades, sitter vår Herre vid en djup brunn, i samtal med kvinnan från Samaria. Som det var hans sed, hämtade han undervisning från omgivande objekt. Han riktade hennes uppmärksamhet bort från vattnet som bara kunde släcka naturlig törst, till det levande vattnet, som förfriskar själen. Men hon, som inte förstod honom, ville veta hur han kunde få levande vatten från en djup brunn, utan något att dra med. För att visa det livgivande vattnets överlägsenhet, berättade han för henne att de som drack av det skulle ha det i sig, ständigt springande upp av sig själv, som från en överflödande källa.

En av de djupast älskade minnena från författarens tidiga liv är den levande fjädern som flöt från en sten nära hemmet från hans barndom. Den svåraste torka påverkade den aldrig, och under det kallaste säsongen av en nordlig vinter frös den aldrig. Ofta, när han steg upp på morgonen, när de kyliga blasten visslade runt bostaden, och allt tycktes vara förseglat med evig frost, skulle isen och snön röka runt fjädern. Således, som en stadig ström, bör våra nåder flöda, opåverkade av andras torka eller karghet, och smälta de isiga hjärtana runt omkring oss.

"De rättfärdiga", säger David, "skall blomstra som en palmträd; han skall växa som en ceder i Libanon." Palmträdet fortsätter att växa och öka, och behåller sin styrka och fruktbarhet kanske längre än något annat träd. Det är också känt för sin förmåga att föröka sin egen art, dess rot producerar ett stort antal sugskott; och när det planteras vid en levande källa i öknen, kommer man snart att hitta en liten palmträdsskog som växer upp runt omkring det. Detta är ett av de mest användbara träden, där varje del av det sätts till någon lönsam användning. Att "blomstra som palmträdet", därför, är full av mening. Detta kan förverkligas av kristna endast när de gör framsteg i sin egen andliga tillväxt, bidrar, genom sitt inflytande, till ökningen av "rättfärdighetens träd" i Herrens trädgård, och överflödar i nyttiga verk.

Cedern är ett vintergrönt träd. Den gör inte, som många träd, av med sin grönska, och förblir synbarligen livlös under halva året, och skjuter sedan ut igen rikligt under en kort tid; utan dess tillväxt är stadig och säker. Den är ständigt grön. Att växa som en ceder, därför, indikerar en stadig framsteg i det gudomliga livet.

De motiv som driver oss att söka och upprätthålla en hög standard av fromhet är de högsta som kan presenteras för våra sinnen. Guds ära kräver det. Detta är det största möjliga goda. Det är uppenbarelsen av de gudomliga fullkomligheterna till hans intelligenta skapelser. Denna uppenbarelse sker genom att uppenbara för dem hans skapelseverk, försyn och nåd, och genom att trycka hans moraliska bild på deras hjärtan. I detta består deras lycka. I att främja sin egen ära utövar Gud alltså den högsta graden av oegennyttig välvilja. Ingenting kan lägga till hans lycka: ingenting kan minska den. Om hela skapelsen utplånades, och Gud var den enda varelsen i universum, skulle han fortfarande vara perfekt ärofull och lycklig i sig själv. Det kan alltså inte finnas någon egenmäktighet i att han upprätthåller sin egen ära. Skaparens ära är väsentlig för skapelsens väl. En önskan att förhärliga Gud måste då vara den styrande principen för vår uppförandekod, den drivande fjädern i våra handlingar.

Men hur främjas Guds ära genom vår tillväxt i nåd?

1. Den uppenbaras för oss genom att trycka hans bild på våra hjärtan, och genom att ge oss en andlig upptäckt av utmärkelsen, renheten och skönheten i hans moraliska natur.

2. Den uppenbaras för andra, så långt vi upprätthåller ett heligt liv; ty därigenom uppvisas Kristi moraliska bild, så som solens ära uppenbaras genom månens reflekterade ljus.

3. Guds ära främjas genom att göra andra bekanta med de rika nådemiddlena, och bringa dem till Kristus; ty på det sättet får de andligt ljus att se skönheten och äran av de gudomliga fullkomligheterna, och hans bild präglas på deras själar.

Vi har på samma sätt stor uppmuntran att sikta på framsteg i gudomliga ting. Guds ord är fullt av löften till dem som söker efter höga mål i gudomlig kunskap och helighet. Profeten Hosea säger: "Då skall vi veta, om vi fortsätter att lära känna Herren: hans utgång är beredd som morgonen; och han skall komma till oss som regnet, som det sena och tidiga regnet på jorden." Hans utgång till dem som fortsätter att lära känna honom, skall vara lika säker, och lika regelbunden, och stadig, som den dagliga återkomsten av morgonen; och lika progressiv som solen, när hans strålar bryts ut från öster, och ökar i ljusstyrka och intensitet, ända tills de utgjuter den brännande heten, och stadiga, klara ljuset, av fullkomlig dag. "Om vi fortsätter att lära känna Herren," våra tröstelser skall vara lika konstanta, och vår erfarenhet av Herrens godhet lika säker, som den regelbundna successionen av natt och dag; och vår gemenskap med Gud, och tillväxt av ljus, skall vara lika stadig som solen går från tidig gryning till middag. Det kan finnas tillfälliga moln; men de skall snabbt skingras, och Solen i Rättfärdighet skall bryta fram med sötare strålar och mer uppmuntrande glans.

Han skall också "komma till oss såsom regnet, såsom det sena och det tidiga regnet på jorden." I Palestina faller regnet inte, likt i vårt land, vid alla årstider; men kraftiga regn kommer ner för att vattna jorden vid sådden, för att få fröet att gro och växa; och dessa regn är så rikliga att de kan hålla vegetationen i gång med stadig framåtskridande, ända fram till skörden, då det "sena regnet" faller, för att fullkomna grödan — för att ge kraft åt kärnan, så att den, när den mognar, kan vara fyllig och full. Om detta sena regn uteblir, krymper kärnan och skrumpnar, så att kornet blir sämre till kvalitet och mindre till mängd. Det "tidiga regnet" i den citerade texten tycks då betyda den "fräschör från ovan", som själen upplever när det "goda fröet" av ordet först groddar; och om detta är rikligt, och den unga konvertiten "följer vidare för att känna Herren", kommer den impuls han då får att driva honom vidare i en stadig kurs av andlig tillväxt, ända tills det "sena regnet" kommer för att fullkomna hans frukter.

I de kristnas erfarenhet, som har gjort stora framsteg i det gudomliga livet, finns det något som påminner mycket om detta "sena regn". De går vidare i en stadig kurs efter sin omvändelse, alltid framåtskridande, om än kanske mindre märkbart vid vissa tider än andra, likt det är tider i vegetationen då saker tycks stå still. Men till slut, efter att ha troget följt vidare för att känna Herren, får de en ny smörjelse från ovan. Herrens Ande utgjuts över dem på nytt, likt det "sena regnet", för att fullkomna tillväxten av de kristliga nådegåvorna. Det kan hända i tillväxten av vegetation i östern, att strax före det "sena regnet" torka kan uppstå sådan att kornet börjar sloka, och kanske tycks gå under och vissna bort.

Så ofta, tidigare till denna nya erfarenhet jag talar om, förs Kristna igenom stora prövningar, ofta överstigande, i styrkan av frestelse och övertygelsens makt, det som föregick hans första erfarenhet av förlåtande nåd. Men när ljuset åter bryter in över hans sinne, för han ut i "en vid plats," och ser "Herrens skönhet," och hans nåds härlighet, med klarare syn än någonsin tidigare. Rikedomarna av full säkerhet bryter in över själen, och hans fred flyter som en flod som aldrig torkar ut. Han har nya och klarare upptäckter av Guds härlighet, och av den gudomliga och oändligt härliga mysteriet, "Gud uppenbarad i köttet." Hans själ lyfts upp i Guds vägar, fastän han är oerhört ödmjuk i sig själv, och ödmjukad inför Gud. Han har utbytt "träldomens ande" mot "adopsionens ande." Hans sinne är i "fullkomlig fred, stadgad på Gud." Och detta "sena regn" för hans frukter till mognad. Hans kärlek och glädje, såväl som alla hans fromma känslor, är mer rena och andliga, med mindre blandning av mänsklig passion; hans tro är starkare, klarare och mer stadig; hans tålamod är stärkts; han är mer långmild, mer mild, mer ödmjuk, mer konsekvent i sitt temperament och sitt beteende vid alla tillfällen. Han bokstavligen och verkligen "bär frukt med tålamod;" och hans frukt består, och syns, till Guds nåds ära. Och för många upprepas denna uppfriskning ofta, genom ett långt Kristligt liv, vilket får dem att alltid "bära frukt i sin tid."

Det finns något som liknar denna "sista regn" i erfarenheten av bibliska helgon, som i Jobs erfarenhet under hans prövning och Davids och Peters efter deras fall. Så finner vi det också i memoarerna från framstående kristna, som Bunyan, Mrs. Edwards (Jonathan Edwards' fru), Edward Payson, James Brainerd, Taylor, Griffin och många andra. Mrs. Edwards upplevde under lång tid, som hon uttryckte det, "rikedomarna av full säkerhet". Hon kände "en oavbruten och fullständig underkastelse till Gud, vad gäller hälsa eller sjukdom, lättnad eller smärta, liv eller död; och en fullständig underkastelse av hennes närmaste jordiska vänner liv." Hon upplevde också en "söt frid och lugn i sin själ, utan en moln som avbröt det; en oavbruten glädje i alla naturens och försynens verk; en underbar åtkomst till Gud genom bön, upplevelse av samtal med honom, lika mycket som om Gud var här på jorden; frekventa, tydliga, märkbara och omedelbara svar på bön; alla tårar torkade bort; alla tidigare livets sorger och smärtor glömda, utom sorg för synd; göra allt för Guds ära, med en oavbruten och oavbruten gladhet, frid och glädje." Samtidigt engagerade hon sig i livets vanliga plikter med stor flit och betraktade dem som en del av Guds tjänst; och när de gjordes av denna motivation sa hon att de var lika behagliga som själva bönen. Hon visade också en "extrem ångest att undvika varje synd och att uppfylla varje moralisk skyldighet. Hon var mycket exemplarisk i uppfyllandet av varje social och relativ plikt; uppvisade stor skonsamhet, välvilja och mildhet i anden; och undvek med anmärkningsvärd samvetsgrannhet allt det som hon ansåg som fel i sin egen karaktär."

Men hur kom dessa människor till denna framstående ställning i det kristna livet? Även om det skedde genom fri, suverän nåd — ändå var det ingen mirakel. Om vi använder samma medel kan vi nå samma mål; och det utan att det sker till skada för vårt beroende av Gud eller hans suveränitet i utdelningen av hans nåd; ty han har bestämt både medlen och målet. När han talar om Mrs. Edwards framåtskridande säger hennes make: "Mrs. Edwards hade under lång tid, på ett ovanligt sätt, vuxit i nåd; och steg, genom mycket märkbara grader, till högre kärlek till Gud, avhållsamhet från världen och behärskning över synd och frestelse, genom stora prövningar och konflikter, och långvarig kamp och strid mot synd, och ivrig och stadigvarande bön och arbete i fromhet, och engagemang av sinne i användningen av alla medel. Detta tillväxt hade åtföljts, inte bara av en stor tillväxt av religiösa känslor, utan också av en synlig förändring av yttre beteende; särskilt i att leva över världen, och i en högre grad av fasthet och styrka på vägen till plikt och självförsakelse; upprätthålla den kristna kampen under frestelser, och erövra, från tid till annan, under stora prövningar; vidhävande en orubblig, ostörd lugn och vila, under tidens förändringar och tillfälligheter, såsom tider av extrem smärta, och uppenbar fara för omedelbar död."

Vi finner berättelser om liknande prövningar och strider i andra människors liv. Detta är vad vi kan förvänta oss. Det stämmer överens med det kristna livet, så som det beskrivs i Guds ord. Det är "genom mycket lidande som vi kommer in i himmelriket." Detta är den väg vi måste gå, om vi någonsin vill komma dit. Vi måste göra fromhet till livets stora syfte, åt vilket allt annat måste ge vika. Vi måste engagera oss i arbetet med hela vår själ, se till Kristus för styrka mot våra andliga fiender; följa Paulus exempel, "glömma det som är bakom och sträcka oss mot det som är framför; sikta mot målet för priset av Guds höga kallelse i Kristus Jesus;" och då kommer vi till slut att gå segrande, "genom honom som har älskat oss och gett sig själv för oss."