Den unga kvinnans guide till den harmoniska utvecklingen av kristen karaktär

Den unga flickans guide till den harmoniska utvecklingen av kristen karaktär

Kärlek

Av Harvey Newcomb

Även om jag har uppehållit mig ganska länge vid andens frukter, känner jag mig dock så djupt övertygad om kärlekens utmärkelse och älskvärda sötma, att jag måste rekommendera den till mina läsare i ett särskilt kapitel. Kärlek är nådornas drottning, överträffande till och med tron och förhoppet, och varar kvar när alla de gåvor som adderar glans till karaktären upphör med sina attraktioner; och även om du inte besitter stora personliga charmer, överlegna färdigheter eller stora sinnesförmågor, så kommer du likväl, om du bara "klär dig i kärlek", att likna den salige Frälsaren och "växa i nåd både inför Gud och människor".

Aposteln kallar kärlek för "fullkomlighetens band"; "med hänvisning till orientalernas bälte, som inte bara var prydnadsmässigt och dyrt, utan också sattes på sist, för att justera de övriga klänningsdelarna och hålla allt samman". Det är ett band som håller alla kristna nåder i harmonisk union och, genom att hålla dem samman, säkerställer en bestående fullständighet och konsistens i karaktären. Utan bältet skulle de flytande kläderna i orientalisk dräkt se sorgliga ut, knappast tjäna syftet med anständighet. Så konkluderar aposteln att de mest lysande gåvorna och heroiska handlingarna inte är något utan kärlek.

Kärlek betyder en välvillig hjärtats inställning — kärlek till Gud och välvilja mot människa — utstrålad genom hela karaktären och beteendet. Men mitt huvudsakliga mål med detta kapitel kommer att vara att betrakta det i dess manifestationer, i vår samfärdsel med våra medmänniskor; med Paulus' beskrivning av denna nåd i det trettonde kapitlet i Första Korinthierbrevet, och tillämpa det så att upptäcka negativt vad beteende som är oförenligt med kärlek, och positivt kärlekens effekt på den mänskliga karaktären.

Aposteln säger, 1 Corinthians 13:4-7)

I. Kärlek är tålmodig. Den kommer att uthärda dålig behandling och föredra lidande framför strid. Den kommer inte att hysa agg för de första överträdelserna, utan tålmodigt bära med skador så länge de kan bäras. Om kärlek regerar i ditt hjärta, kommer du att överväga hur många och förvärrade dina egna brott mot Gud är, och ändå att hans tålamod bär med din envishet, och han dagligen överöser dig med fördelar; och ska du bli otålig över de minsta överträdelserna från en medmänniska? Överväg också hur benägen du är att överträda andra människors rättigheter och att pröva deras tålamod med dina svagheter. Var därför inte hastig i att hysa hårda tankar om andra, eller otålig över deras fel och svagheter. Hur mycket tvist och strid kunde undvikas med lite eftergivenhet! Och vem är så fullkomlig att han inte ibland behöver att den utsträckes mot honom själv? De onda sidorna av det sociala livet mildras i hög grad genom ömsesidig eftergivenhet; och de finner ingen plats under kärlekens söta styre.

II. Kärlek är vänlig. "Den är nådig, generös, hövlig och tillmötesgående." Men varför kopplade aposteln dessa två egenskaper samman? "Kärlek är tålmodig och VÄNLIG." Uppenbarligen, eftersom tålamod utan vänlighet skulle vara verkningslöst. Om du bär med en annan persons skador eller påstådda överträdelser, och ändå tillåter ditt sinne att bli förstört, och dina vänliga tjänster uteblir, kommer såret att gnaga och inflammera tills det bryter ut med tiofaldig våldsamhet. Men en vänlig läggning och den konstanta övningen av vänliga tjänster och välgörande handlingar kommer att desarmera det onda humöret och få förbrytaren att se dumheten i hans beteende. "Ett mjukt svar vänder bort vrede, och den vänliga behandlingen av en fiende kommer att hälla kol på hans huvud." Vad kan vara vackrare än en vänlig och tillmötesgående läggning, som gläder sig åt tillfällen och möjligheter att bidra till andra människors tröst och lycka?

Denna läggning pryder med särskild nåd det kvinnliga karaktären. Salomo, som beskriver en dygdig kvinna, säger: "På hennes tunga är lagen om vänlighet." Om du odlar denna läggning vid alla tillfällen och på alla platser, kommer din närvaro att lägga till en charm till varje krets; du kommer att hedra din Mästare, och din förmåga att främja hans sak kommer att vara mycket ökad. I dina ansträngningar att göra gott, med lagen om vänlighet på dina läppar, kan du tränga in där du annars inte kunde få tillträde; och i dina övertygelser med de oförtröttliga kan du nå hjärtat genom att visa en vänlig och öm syn, där du annars skulle bli avvisad. Särskilt är denna läggning nödvändig för en söndagsskollärare. Utan den kan han åstadkomma mycket lite. Barn kan inte vinnas utan vänlighet. Om du då vill vara framgångsrik i detta kärlekens företag, odla en öm omsorg om de "lilla lammen", och var vänlig mot dem när du möter dem. Se aldrig ett barn i nöd utan att hjälpa det; eller, om du inte kan göra mer, visa din medkänsla för dess lidanden genom sådana vänliga tjänster som ligger inom din makt.

III. Kärlek är inte avundsjuk. Den är inte ledsen, utan tillfreds, när den ser andra mer framgångsrika och rika, mer intelligenta och raffinerade, eller mer heliga. Utvidgningen av helighet och lycka är ett glädjeobjekt för den välvilliga hjärnan, utan hänsyn till sig själv.

Det finns några människor som alltid klagar över de rika och är irriterade över den aristokratiska andan hos de som deras rang och ställning, utbildning eller mentala gåvor, placerar dem på något sätt över sig själva. Detta är ett säkert tecken på en avundsjuk ande. Det kan finnas vissa grunder för klagomål. Men placera dessa människor i situationen för de som de klagar över, och där de senare är stolta, skulle de förra antagligen vara aristokratiska; och där de senare är aristokratiska, skulle de förra vara tyranniska.

En avundsjuk läggning hävdar,

1. En brist på självrespekt. Om vi respekterar oss själva, kommer vi inte att önska den tomma vikt som kommer från rikedom, så mycket att vi sorgar över att andra har mer av det än vi själva; vi kommer inte heller att vara villiga att ge så mycket förtjänst åt rikedomens ägande, att vi misstänker dem som har det för att värdera oss mindre eftersom vi inte har det.

2. Det bevisar en brist på välvilja. Det verkligt välvilliga sinnet önskar en ökning av rationell njutning och kommer därför att glädja sig åt andras lycka, utan hänsyn till sin egen.

3. Det bevisar en brist på storhet. De verkligt stora kommer att glädja sig åt andras intellektuella och moraliska upphöjelse, som tillför så mycket till summan av mänsklig excellens. Men den avundsjuka personen kan inte bära att se någon annan upphöjd över sig själv. Detta är den anda som förde Haman till galgen; och Satan från ärkeängelns tron till djävlarnas tron.

4. Det bevisar en snäv, självisk anda — ett litet och ont sinne. Guds lag kräver att vi älskar vår granne som oss själva; och förnuftet sanktionerar kravet. Men den avundsjuka personen kommer att hata sin granne, eftersom han inte får lov att älska honom mindre än sig själv.

Om du beaktar din egen lycka, begär jag dig att undertrycka de första rörelserna av detta avskyvärda och hatfulla humör; ty medan det får hållas, kommer det inte att ge dig någon frid; dess giftiga pilar kommer att sveda och underminera i din bröst och förgifta alla dina njutningar. Det är en sinn disposition som aldrig kan bli tillfredsställd, så länge det finns en överordnad varelse i universum. Det är i slutändan riktat mot Guds tron; och den avundsjuka personen kan aldrig vara lycklig medan Gud regerar. Effekterna av denna disposition på mänskligt karaktär och lycka illustreras på ett slående sätt i berättelsen om Haman, som jag rekommenderar till din allvarliga uppmärksamhet. Odla då vanan att vara nöjd och tillfreds med andras lycka och välstånd; och ständigt sök Guds nåd för att göra dig kapabel att utöva välvilliga känslor mot alla, men särskilt mot dem som är upphöjda i någon mån över dig.

IV. Kärlek är inte högmodig. "Den handlar inte förhastat, oöverlagt, för impulsivt, tanklöst." Vissa människor förväxlar en förhastad och oöverlagd anda med äkta entusiasm; och detta puffar upp dem med stolthet och inbilskhet, och får dem att skälla på sina äldre i ålder, erfarenhet eller vishet, eftersom de inte vill falla i linje med deras synsätt och mått. Det finns knappast någon karaktärstrait som är mer oälskvärd, särskilt hos en ung person, än självupphöjelse. Om den unga som är uppfylld av en känsla av sin egen vikt kunde se de blandade känslorna av medlidande och avsmak som hans beteende väcker i hjärtat av ålder och vishet, skulle han vara uppfylld av skam och förvirring. Du kommer att höra sådana människor prata mycket om oberoende sinne. De hävdar att de tänker själva och formar sina egna åsikter, utan hänsyn till vad andra har tänkt, sagt och skrivit. De skulle skämmas för att konsultera en kommentar för att hjälpa dem att avgöra en svår passage i Bibeln, eller författarna av en lärd teolog för att hjälpa dem ut ur en teologisk svårighet. Det skulle vara att underkasta deras sinnen för påverkan av fördom, eller att förråda ett brist på förtroende för deras egna ostörbara krafter! — vilket är den sista tanken de skulle vilja underhålla. De långvariga åsikterna från stora, vise och goda män behandlas med ett hån. Du kommer att höra dem framföra sina åsikter dogmatiskt och med stark säkerhet, på punkter av stor svårighet, som goda män med stor lärdom och förmåga har närmat sig med tvekan; och vågade fram idéer som de antar har uppstått i djupet av deras egna dolda sinnen, som de senare är mortifierade att lära sig är bara några gamla, förlegade, råa teorier eller spekulationer, som hade avancerats hundra gånger och lika många gånger förfalskats innan de föddes. Men saken verkar så tydlig för dem, att de inte kan tänka sig hur någon ärlig själ kan komma till några andra slutsatser än de de har kommit till. Därför är de redo att tvivla på andaktsfullheten hos alla som skiljer sig från dem, om inte att anta rollen som domare och anklaga dem för oärlighet eller hyckleri. Men deras starka förtroende för sina åsikter uppstår från ytlig och delvis undersökning, och förbiseende av invändningar och svårigheter som lätt uppkommer till det välbalanserade och diskriminerande sinnet, som har undersökt ämnet i fråga ingående.

Jag vill dock inte bli missförstådd så att jag rekommenderar implicit underkastelse under domar och åsikter, även från de största och bästa männen. Det är papatism. Förståndet måste vara övertygat innan det ger sitt samtycke till någon ståndpunkt. Men det skulle vara höjden av självmedveten arrogans om någon person, särskilt en ung, skulle anta sig vara för vis för att vinna instruktion från mäns skrifter, som har ägnat sina liv åt sanningsforskning; eller summariskt sätta åt sidan, som ovärdig hans uppmärksamhet, åsikter som har omfattats av de största och bästa männen under flera generationer. Det heller inte vittnar om någon ovanlig oberoende sinnesstämning; ty du kommer vanligtvis att finna sådana människor arrangerade under någon av de olika skolorna inom teologi, moral, filosofi eller politik - och ivrigt följa sin ledares krokiga väg, mottagande allt vad som faller från hans läppar som en orakels röst, och springa med entusiasm in i alla hans överdrifter. Såsom en visp på tornspiran, som lyfter sig med stolt framstående till molnen, är de redo att bli förda omkring av varje lärdoms vind. Medan sann oberoende sinnesstämning består i att väga bevis och argument opartiskt och forma ett beslut oberoende av fördom, partytänkande, åsiktsstolthet eller egenvilja; och när det kombineras med ödmjukhet, kommer det alltid att glädja sig åt att ta emot instruktion från någon källa. Den person som känner sig själv kommer att vara djupt ödmjuk under en känsla av sin egen svaghet och okunnighet och kommer att framföra sina åsikter med blygsamhet, medan han behandlar andras åsikter med tillbörlig respekt.

V. Kärlek beter sig inte oanständigt. Den bryter inte mot livets artigheter, bryter inte över anständighetens och skamkänslans gränser, utan visar en sträng hänsyn till uppförande i alla omständigheter. Det finns många oanständiga saker som gör en persons uppförande frånstötande och äckligt.

Fräckhet, eller en önskan att vara iögonfallande, är oanständig, särskilt hos en ung person. Det är verkligen allas skyldighet att alltid vara redo att engagera sig i varje bra verk; och det är fel att vara ovillig och vägra samarbeta med andra för att genomföra något nyttigt projekt. Men hjärtat är bedrägligt; och medan vi tillfredsställer våra samveten med tanken att vi går framåt i pliktens uppfyllande, kan vi bara vara ute och mata vår egen vanitet genom att göra oss själva uppmärksamma. En ödmjuk kristen har en låg uppskattning av sin förmåga att göra gott och är vanligtvis benägen att föredra andra, som bättre kvalificerade än sig själv, att inta varje framträdande position. "I ära föredra varandra." Han kommer därför att vara blygsam och reserverad; men när det är tydligt vad som är rätt, kommer han inte att undvika det. "De rättfärdiga är modiga som ett lejon."

Det finns emellertid flera egenskaper som utmärker den fräcka, oanständiga anden. Han är avundsjuk och lättretad. Du kommer att höra honom klaga över andras aristokratiska anda; och om han inte uppmärksammas så mycket som han tycker att han förtjänar, kommer han att ta illa vid sig. Han kommer sällan att hittas i hjärtlig samverkan med andra i något bra verk, om han inte själv är ledande i det. Om du vill säkra hans hjälp eller förhindra hans motstånd, måste du vara försiktig med att rådfråga honom innan du påbörjar något projekt. Om du försummar att göra så, oavsett hur bra ditt mål är eller hur väl du har valt dina åtgärder, kan du förvänta dig att han hittar fel och sätter hinder i vägen för varje steg i din framåtskridande. Sådana människor uppvisar ofta en ivrig flit och en rastlös aktivitet; men de väcks aldrig till liv förutom för främjandet av ett mål med vilket själv är på något sätt identifierat.

Att på ett diktatoriskt sätt anta att andra måste undervisa dem i sina åsikter om något ämne, särskilt om de är äldre än man själv, är oanständigt. Du kommer att möta människor som verkar ta för givet att de har rätt att fråga dig om dina åsikter och på ett auktoritativt sätt bestämma din rätt till den karaktär du hävdar. Jag ifrågasätter inte huruvida det är lämpligt att ställa vänliga och blygsamma frågor om andras åsikter och synpunkter; eller att försöka, med hjälp av rimliga och uppriktiga argument, övertyga dem om vad vi anser vara deras fel. Men då måste vi aldrig glömma att de är våra likar, med samma rätt att döma om sanningen som vi själva, och ansvariga för sina fel inför samma domstol. Detta lämnar ingen grund för utövandet av en dogmatisk eller diktatorisk anda.

Det är oanständigt för unga människor att vara de förste som talar i sällskap, eller att ge råd med tillförsikt, i fråga om allt som kan påverka deras äldre i ålder, vishet eller erfarenhet. Elihu, även om han var en man med överlägsen kunskap och förmågor, vågade inte tala till Job förrän hans åldrade vänner hade slutat; ty han sade: "mångårig erfarenhet borde lära vishet." Unga människor gör sig ibland löjliga genom ett sådant oanständigt beteende. Profeten Jesaja nämner detta som ett av kännetecknen på en fördärvad tidsålder, att "barnet skall uppföra sig övermoget mot den gamle, och den lågtstående mot den hedrade."

Het kontrovers om personliga rättigheter är oanständigt. Det skapar en självisk, avundsjuk anda. Du hör aldrig detta där kärlek regerar; ty kärlek är en eftergiven anda. Den anda som aldrig kan tåla det minsta intrång på sina rättigheter är en oanständigt anda, som alltid kommer att vara inblandad i någon svårighet eller annan.

All grovhet, brutalitet eller oanständighet i karaktären är oanständigt; och påståendet att kärlek inte beter sig oanständigt förmedlar idén om en exquisit propriety i uppförande, fri från allt o delikat, påträngande, avstötande eller ovänligt.

VI. Kärlek söker inte sitt eget. Den är inte självisk. Det temperament som beskrivs här framhävs på ett vackert sätt i Pauls Epistel till Filipperna. Han uppmanar dem, i ödmjukhet i sinnet, att var och en ska anse andra vara bättre än sig själva; och inte bara se till sina egna angelägenheter, utan också till andras angelägenheter; och sedan rekommenderar han dem exemplet från vår Herre, som, fastän Kungarnas Kung, ödmjukade sig till en tjänares villkor, uthärdade svårigheter, försmädelse och en skamlig död — för vår skull. Detta betyder inte att vi inte ska älska oss själva alls, eller vara helt likgiltiga för våra egna intressen; för regeln som kräver att vi älskar vår nästa som oss själva, erkänner rätten till själv kärlek; och befälet "Du ska inte stjäla", fastställer rätten till privat egendom. Men det förbjuder oss att göra våra egna intressen och lycka till vår huvudsakliga angelägenhet, till förfång för andras rättigheter och det allmänna bästa; och kräver att vi gör uppoffringar av känsla och intresse för andras fördel, och till och med ibland föredrar deras lycka och intresse framför våra egna. Detta är andan av genuin välvilja; och övningen av det kommer att ge en mycket mer upphöjd njutning än vad som kan härstamma från privat fördel.

Vore denna inställning i verksamhet, skulle den skära av all grund för avund och svartsjuka; den skulle ta bort orsaken till de flesta tvister som uppstår i samhället och mildra, på ett underbart sätt, livets problem. Den ligger till grund för allt socialt njutande. Ömsesidigheten i ömhet beror på utövandet av en självuppoffrande inställning; och det samhälle där detta inte existerar är outhärdligt. Inte heller är det bara känslor eller intressen som måste överges. Det finns ännu ett svårare offer som måste bringas, innan vi kan vara, i någon större mån, trevliga medföljare. Det är viljans offer. Detta är det sista som den själviska hjärtat av människan är beredd att ge upp. Han har tagit ställning, och stoltheten i hans hjärta är fast besluten att upprätthålla den. Han bedrar sig själv och tvingar samvetet att komma honom till hjälp; medan det i verkligheten är en fråga som samvetet inte har något med att göra; ty punkten kunde ha gett efter utan att våldta det alltid vakna medvetandet, vars uppgift alltså förvrängs och görs till tjänst för de ihärdiga och envisa syften. En inställning att ge efter för andras omdöme och vilja, så långt det kan ske medvetet, är en framträdande egenskap hos den kärlek som inte söker sitt eget; medan en envis tillslutning till våra egna planer och syften, där ingen högre princip än ändamålsenlighet är i fråga, är en av de mest avstötande och obekväma formerna av själviskhet.

En självisk person gör aldrig frivilligt det minsta offer av känsla eller intresse för att främja andras välbefinnande eller lycka. Han omsluter sig själv i sina egna intressen och sysselsättningar, ett ledsamt och avvisande objekt. Han skulle gärna inte känna till någon annan lag än sin egen vilja. Han har en liten värld av sin egen, där han lever, rör sig och har sin existens. Han får alla han kommer i kontakt med att bidra med något till sina egna själviska syften. Hans överväldigande önskan att främja sina egna intressen gör honom konstant benägen att inkräkta på andras rättigheter; eller, om inte att inkräkta på deras rättigheter, att utnyttja deras godhet, att dra dem in i sin tjänst. Du skulle lika gärna kunna gå för nöjes skull i en törnhäck, eller söka vila på en nässelbädd – som att söka tröst i sällskapet med själviska människor.

VII. Kärlek är inte lätt att provokera. "Den korrigerar en skärpa i humöret och sötar och mjukar upp sinnet." Den tänds inte vid det minsta motstånd eller ovänlighet, och "gör inte en man till en överträdare för en enda ord." En av Nabal's tjänare beskrev hans karaktär på detta betydelsefulla sätt: "Han är en sådan son till Belial att en man inte kan tala till honom." Det finns många sådana söner och döttrar till Belial. De är så sura och syrliga, så gnagande och småaktiga, att du knappt kan tala till dem utan att de snappar och morrar som en vaksel hund; och om de var lika farliga, skulle det kanske vara nödvändigt att kedja dem! Allt detta är det motsatta till kärlek. Den egenskap som här negativt beskrivs kan sammanfattas i begreppet god natur; men i en högre mening än vad detta begrepp vanligtvis används, eftersom den är frukten inte av naturlig vänlighet, utan av nådig kärlek. Detta humör är väsentligt för någon större grad av användbarhet. Om du saknar det, kommer din kristna karaktär att så skadas att den i hög grad motverkar inflytandet av dina positiva ansträngningar. Ett dåligt humör, även i samband med många utmärkta egenskaper, kan göra en person till en obehaglig och outhärdlig medföljare; och på detta sätt bringar det stor skam över Kristi sak. Och ingen behöver ursäkta sig med hänvisning till sin naturliga läggning; ty Herren har sagt: "Min nåd är tillräcklig för dig." Evangeliet om Jesus Kristus är ett botemedel mot alla våra naturliga fördärv; och vi är påbjudna att lägga ifrån oss varje vikt, även den synd som så lätt besätter oss.

VIII. Kärlek tänker ingen ondska, är inte misstänksam, lagrar inte små uttryck eller tvetydigt beteende och resonerar inte ut ondska från dem. Kärlek tillåter inte att dessa saker korroderar och surar sinnet mot en individ, utan lägger den bästa konstruktionen på andras ord och beteende som de kan bära, utan att ge efter för en dålig uppfattning om en annan utan den mest obestridliga bevis. Det finns kanske ingen mer fruktbar källa till oro och olycka, både för oss själva och andra, än en misstänksam disposition. "Avundsjuka," säger Salomo, "är grym som graven; dess kol är kol av eld som har en mycket stark låga." En avundsjuk person ser alltid en "orm i gräset"; han är rädd för att lita på sin närmaste vän. Han lägger den sämsta konstruktionen på andras språk och beteende som de kan bära. Därav uppfattar han sig själv som grovt förolämpad, när ingen ondska var avsedd; och en mild tillrättavisning eller en godmodig replik utgör ett oförlåtligt brott. Han ser alltid på den mörka sidan av mänsklig karaktär; så att en enda svaghet eller ett enda uppenbart fel kan överskugga tusen verkliga förtjänster. Han klagar oupphörligen över tidens förfall, och särskilt över kyrkans korruption; för han kan inte se någon omkring sig som är perfekt, och därför drar han slutsatsen att det finns mycket lite fromhet i världen, och glömmer att om han skulle hitta en kyrka av obefläckad renhet, skulle hans egen koppling till den introducera korruption.

Bör en sådan person anse det vara hans plikt att berätta alla dina fel för dig — ve dig! För, önskvärd som självinsikt är, är det ingen vänlighet att få våra fel förvärrade hundra gånger och koncentrerade inför våra sinnen, som de konvergerande solstrålarna i en brännande fokusering, eller utgjutna över våra huvuden som en svepande flod, eller utsträckta som de oupphörliga plaskningarna av en duggregn. Paulus gjorde inte så. När han ansåg det vara sin plikt att tillrättavisa, var han noga med att berömma det som var prisvärt, och att lägga till några uttryck för vänlighet tillsammans med sina kritikpunkter. Och här, även om det är en avvikelse, låt mig vädja till dig att aldrig ta på dig det otacksamma ämbetet som censor. Du kommer att hitta några oerfarna människor som vill att du, som en vänskaps handling, ska berätta alla deras fel för dem. Var säker, om du åtar dig detta med en vän, kommer din vänskap att vara kort. Det kommer att leda dig att ständigt titta på den mörka sidan av din väns karaktär; och, innan du märker det, kommer du att upptäcka att du förlorar din uppskattning för honom. Väldigt snart kommer du att väcka misstanken om att du har fått någon avsmak. Om orsaken fortsätter, kommer denna misstanke att gnaga och öka; och resultatet blir en ömsesidig alienation av känslor. Hur uppriktigt än ett sådant experiment kan påbörjas, kan det knappast undgå att producera detta resultat.

Det kan dock sägas att vi är bundna av våra förbundsskyldigheter att vakta över våra bröder. Men det kan knappast finnas en större missuppfattning än att förstå denna skyldighet i betydelsen av en oupphörlig utkik efter de små felen och svagheterna, eller till och med de mer märkbara och iögonfallande felen i våra bröders karaktär. Förmaningen är: "Om din bror syndar mot dig, gå och säg honom hans fel", osv. Men vi är inte skyldiga att skaffa oss en förstoringsglas och gå omkring och göra det till en affär att upptäcka och avslöja våra bröders fel. Tvärtom finns det många varningar mot en inblandande inställning och mot att vara nyfikna på andra människors angelägenheter. Vi uppmanas med stor frekvens och allvar att vakta oss själva; men var finns förmaningen: "Vakta era bröder"? Inte ens Frälsaren själv försökte på detta sätt korrigera sina lärjungars fel. Han tillrättavisade dem visserligen, och ibland skarpt; men han påmindes dem inte oupphörligen om deras fel. Han förmanade inte oupphörligen Petrus för hans hänsynslöshet, eller Thomas för hans otro, eller Zebedeus söner för deras ambition; utan han "undervisade dem sådant de kunde bära"; och det gjorde han mer genom att framföra sanningen till deras sinnen, än genom direkta personliga förmaningar.

Våra förbundsskyldigheter gör det utan tvekan till vår skyldighet att vakta och se till att våra bröder inte följer en livsstil som är oförenlig med deras kristna trosbekännelse eller som tenderar till återfall och avfall; och om de är sanna lärjungar kommer de att vara tacksamma för en varningens ord när de är i fara att falla i synd. Och när de så faller, är vi skyldiga att tillrättavisa dem och inte tillåta dem att fortsätta i synd. Men detta är en helt annan sak än att inrätta ett system av spionage över deras beteende och ständigt dväljas vid deras fel och brister - en kurs som inte kan följas länge utan en olycklig inverkan på vår egen karaktär. Den mänskliga hjärnan är så beskaffad att den påverkas av de objekt den betraktar och ofta liknar dem. Visa mig en person som alltid betraktar andras fel, så visar jag dig en mörk och dyster, sur och moros person, vars ögon är stängda för allt som är önskvärt och utmärkt, eller älskvärt och vackert, i människoans karaktär; en gnagande, morrande misantrop som aldrig är nöjd med någon, inte heller tillfredsställd med någonting; en Ismael, vilkens hand är mot varje människa och varje människoas hand mot honom. Om det inte finns någonting i den mänskliga karaktären, förnyad genom Guds nåd, som vi kan se med förtjusning och glädje, så är det omöjligt för oss att lyda det heliga budet: "Älska bröderna."

IX. Kärlek gläder sig inte över orättfärdighet, utan gläder sig över sanningen. Ett kännetecken på Guds folk är, att de "suckar och gråter över de oantydliga handlingar som utförs i landet", och utgjuter floder av vatten, därför att män inte håller Guds lag; medan de ogudaktiga "gläder sig åt att göra ont, och har sin lust i de ogudaktigas krokighet." Men vi kan bedra oss själva och hänge oss åt en sjuklig läggning för att hitta fel och förtala, medan vi föreställer oss att vi sörjer över andras synder. Sorg är en öm känsla; den smälter hjärtat och sprider en helig inverkan runt omkring sig. Om vi därför finner oss själva hänga oss åt en skarp, fördömande ande - ivrigt gripa tag i andras fel och dväljas vid dem och förstora dem och döma hårt över dem - kan vi vara säkra på att vi har ett annat kännetecken, som inte tillhör den gode Herdens fold. En av de framstående egenskaperna hos ett icke botfärdigt hjärta är en läggning att näring sig av andras fel. De som hänger sig åt denna läggning vill inte erkänna att de har sin lust i kristnas fel. De vill fördöma dem med stor stränghet och klaga över den vanära de bringar över religionen. Dock griper de tag i kristnas brister lika ivrigt som en hungrig spaniel griper tag i sin mat. Detta är hela deras andliga mat och dryck. Det är grunden för deras förhoppningar. De vilar sin anspråk på intag till det himmelska paradiset på att vara så konsekventa i sitt beteende som några av dem som gör anspråk på att vara Guds folk; därför ger varje brist de upptäcker dem en ny vädjan att framföra vid himlens portar. Således "gläder de sig i orättfärdighet" i hemlighet, om än kanske omedvetet.

Men det är att frukta, om vi får döma utifrån samma andas utställning, att många som gör stora anspråk på överlägsen helighet till stor del grundar sina förhoppningar på en liknande grund. Liksom de fariseiska judarna tror de att om de dömer dem som gör ont, även om de själva gör detsamma, så kommer de att undkomma Guds dom. De är lika ivriga att ta upp och utropa på hustaken sina bröders brister, som den självrättfärdige moralisten, som är stolt över att inte göra någon bekännelse, och ändå är lika konsekvent som de som gör det. Om sådana människor inte gläder sig åt orättfärdighet, så är det ändå "sött i deras mun", och de "dricker det som vatten". Deras ursäkt är att de inte talar om det med glädje, utan med sorg bär de sitt vittnesmål mot det. Men sorg är ensam och tyst. "Han sitter ensam och håller tyst." Vem har någonsin hört en man utropa sin sorg till varje passerande främling? Den hårda och bittra anden, som förfalskar sig själv till samvetet som ett vittnesmål mot synd, är bara en utställning av omvändelselos stolthet. Den bär inte det minsta likhet med kristen ödmjukhet och trohet. "Bröder", säger aposteln, "om en man överrumplas i en synd, så återställer en sådan i andan av ödmjukhet; och se till dig själv, för att du inte också skall bli frestad."

Men utifrån den kritikande och fördömande andan hos vissa människor skulle man kunna tro att det aldrig har kommit dem för att överväga om det inte kunde vara möjligt för dem att falla i samma fördömelse; även om en undersökning av de sorgliga fall som har ägt rum kunde visa en skrämmande lista över förseelser från denna klass av människor. David uttalade, medan han var i sitt fallna tillstånd, dödsdomen över mannen i Natans liknelse, vars brott bara var en svag skugga av hans eget. Skrifgelehrda och fariséer var indignerade över den elända kvinnan som hade blivit tagna i synd; men de erkände senare, genom sitt eget beteende, att de var skyldiga till samma brott. Judas var en av era kritikande fel sökar. Han var lärjungen som klagade över den öm hjärtade Maria, för hennes hjärtliga hyllning av respekt till livsherren, före hans lidande. Han tyckte det var stor slöseri att hälla sådan dyrbar salva på Jesu fötter, och att det skulle ha varit mycket bättre att sälja den och ge pengarna till de fattiga. Han var mycket medkänsla till de fattiga och en stor fiende till överflöd; men strax därefter sålde han sin herre för trettio silverpenningar. Så, i varje tidsålder, om du undersöker apostatens karaktär, kommer du att finna att de har varit kända för sin stränghet mot andras synder, och särskilt i att göra samvete av likgiltiga ting och uttala hårda domar över dem som vägrar att anpassa sig till deras synpunkter. Sådana människor kommer särskilt att bli förargade på sina bröder på grund av deras kläder, eller levnadssätt, eller deras sätt att bära håret, eller något sådant - vilket inte når hjärtat.

The ödmjuka kristna, som blickar tillbaka till "gropen av brunnen från vilken han grävdes," och minns att han nu står genom samma nåd som tog hans fötter ut ur den "dåliga brunnen och leriga jorden," kommer att vara den sista personen att skryta över sina medmänniskors fallna tillstånd. Han kommer att se på dem med ett öga av öm compassion, och hans tillrättavisningar kommer att ges i en ödmjuk, dämpad och ödmjuk ande, och minns Pauls påminnelse: "Låt honom som tror sig stå, ta vara på att han inte faller."

Men den ande jag har talat om är inte bara köttlig, utan också djävulsk. Djävulen är anklagaren av bröderna. Kärlek inte bara gläder sig inte åt orättfärdighet, utan positivt gläder sig åt sanningen — är glad över evangeliums framgång, och gläder sig åt uppenbarelsen av Guds nåd, genom uppvisningen av hans Andes frukter i hans folks karaktär och beteende. Därför kommer den att leda oss att se på den ljusa sidan av människo karaktärer, och om de ger någon bevisning om fromhet, att glädja sig åt det, och förhärliga Gud för uppenbarelsen av hans nåd i dem, medan vi förbiser, eller ser med ömhet och compassion, deras ofullkomligheter. Och detta överensstämmer med den ödmjuka kristnas känslor. Han tänker så litet på sig själv, och känner en sådan känsla av sina egna ofullkomligheter, att han snabbt skönjer den minsta bevis på kristen karaktär hos andra; och han ser så mycket att förbise hos sig själv, att han snarare är benägen till det yttersta av trovärdighet, i bedömningen av andras karaktär. Han är beredd, med Paulus, att anse sig själv "mindre än alla helgon"; och där han ser någon bevisning om fromhet hos andra, kan han förbise många brister.

Jag är övertygad om att vi är mycket bristfälliga i utövandet av glädje och tacksamhet för Guds nåd som manifesteras i hans barn. Paulus' brevar börjar vanligtvis med ett uttryck för glädje och tacksamhet för den fromhet hos dem han skrev till. Även när det gäller korinterna, bland vilka så många onda ting existerade, säger han: "Jag tackar min Gud alltid på er vägnar, för Guds nåd som ges er genom Jesus Kristus." Men hur sällan hörs vi tacka Gud för våra bröders fromhet!

Hittills har vi, med undantag för de två första huvudpunkterna och en del av den sista, haft den negativa karaktären av kärlek. Vi kommer nu till dess POSITIVA manifestationer.

Kärlek bär allt; eller, som det kan översättas, täcker allt. Det senare verkar vara mer överensstämmande med sammanhanget; annars skulle det betyda detsamma som uthärdar allt, i den senare delen av versen, och på så sätt skapa en tautologi; medan det lämnar en brist i beskrivningen, angiven av passagen i Petrus, "Kärlek kommer att täcka mängden av synder." "Kärlek kommer att dra ett slöja över andras fel, så långt det är förenligt med plikt," i överensstämmelse med andan i den gyllene regeln, som kräver att vi gör mot andra som vi vill att de ska göra mot oss; för vem skulle vilja ha sina fel gjorda till föremål för vanlig konversation bland bekanta? Och om det är konträrt mot kärlek att så tala om enskilda personers fel, är det inte mindre så att tala om massor av människors fel, som om prästerskapet eller kyrkan. Injustiteten är mer förvärrad, eftersom det är en dom i bulk. En medlem av Kristi kyrka, som talar mycket om dess korruptioner, är skyldig till det ovanliga beteendet att tala illa om sig själv; för medlemmarna av Kristi kropp är alla en i honom. Det kan ibland vara vår plikt att tala om andras fel; men där kärlek regerar i hjärtat, kommer detta att ske endast i fall av oundviklig nödvändighet, och då med stor smärta och uppoffring av känslor. Det välvilliga hjärtat känner för andras sorger, och till och med medömmer deras svaghet och ondska. Det vill därför, så mycket som möjligt, dölja dem från den offentliga blicken, om inte andras bästa kräver att de avslöjas; och även då kommer det inte att ske med hänsynslösa känslor.

Men dessa anmärkningar gäller med mycket större kraft till praktiken av kristna som talar om varandras fel. Vem har ett hjärta som inte skulle revoltera vid tanken på att bröder och systrar proklamerar varandras fel i främlingars öron? Ändå är förhållandet mellan Guds barn mycket mer kärt än släktskapens band. Antag en familj av barn, alla i någon mån deformerade, men var och en besitter många utmärkta egenskaper. Vad skulle man tycka om dem om de alltid oroade sig och klagade över varandras deformiteter? Och vad skulle bli effekten på deras individuella sinnelag och känslor, och på familjens fred och lycka?

XI. Kärlek tror allt, hoppas allt. Detta är det motsatta till avundsjuka och misstanke. Det är en beredvillighet att tro allt till andras förmån; och även när omständigheterna ser mycket starka ut mot dem, fortfarande hoppas på det bästa. Detta sinnelag kommer att leda oss att se på andras karaktärer i deras mest fördelaktiga ljus; att ge full vikt åt varje god egenskap och full kredit för varje prisvärd handling; medan varje mildrande omständighet ses i samband med brister och dåligt uppförande. Kärlek kommer aldrig att tillskriva en handling felaktiga motiv eller en dålig design, när den kan förklara den på något annat sätt; och särskilt kommer den inte att vara snabb att anklaga för hyckleri och oärlighet hos dem som verkar agera korrekt. Den kommer att ge kredit till andras förklaringar, om de inte uppenbarligen motsägs av deras beteende. Den förbjuder inte försiktighet och caution—"En enkel troende tror varje ord; men en klok man ser väl till sin väg"—men den är van att hysa förtroende för andra, och den kommer inte att kontinuerligt bevaka efter det onda.

En välvillig anda är motsatt den disposition som vill diskutera privat karaktär. Den vill inte gärna lyssna på kritik om andras karaktärer, inte heller på detaljer om deras fel och ofullkomligheter; och den vänder sig bort med äckel och avsmak från petit skvaller och ondska tal, som en kränkning av den välvilliga känslan. Det är en sorts moralisk känsla, som ryser tillbaka för förtal och baktal.

XIII. Kärlek uthärdar allt. Detta är nästan synonymt med långmodighet; och ändå är det ett mer omfattande uttryck. Kärlek kommer att uthärda med tålamod och lida, utan ilska eller bitterhet i känslan, allt i socialt liv som är beräknat att prova vår lynne och uttömma vårt tålamod. Den är inte lättretad och otålig vid det minsta motstånd eller den minsta provningen; utan uthärdar andras svagheter, orimlighet, dåligt humör och hårda ord — med en ödmjuk och lugn ande.

XIV. Slutligen är kärlek den praktiska tillämpningen av vår Frälsares gyllene regel och den andra tavlan av lagen, på allt vårt umgänge med våra medmänniskor, och sprider omkring oss en anda av vänlighet och välvillighet. Den omfattar allt som är uppriktigt och generöst, vänligt och milt, älskvärt och vänligt, i den mänskliga karaktären, återuppstånden genom Guds nåd. Den är motsatt allt som är uppriktigt och osanningsamt, grovt och hårt, ovänligt, strängt och bittert — i den fallna människoandens disposition. Det är det band som håller samhället samman, den charm som sötar det sociala umgänget, den UNIVERSAL PANACEA, som, om den inte kan bota — kommer åtminstone att mildra, alla sjukdomar i det sociala tillståndet!