Döttrar, Förtvivlan, Fruktan & Befrielse

Av Dr. Jonathan Pennington

Vår skrift denna morgon kommer från Lukas 8:40-56. Om du kan, kan du snälla stå upp för läsningen av Guds ord?

När Jesus återvände, välkomnade en mängd honom, för de alla väntade på honom. Då kom en man vid namn Jairus, en synagogledare, och föll vid Jesu fötter och begärde att han skulle komma till hans hus, eftersom hans enda dotter, en flicka på omkring tolv år, höll på att dö.

Medan Jesus var på vägen, pressade mängden nästan ihjäl honom. Och en kvinna var där som hade varit plågad av blödning i tolv år, men ingen kunde bota henne. Hon kom bakifrån honom och rörde vid kanten av hans kappa, och omedelbart stannade hennes blödning.

”Vem rörde vid mig?” frågade Jesus.

När de alla nekade det, sade Petrus: ”Herre, folket tränger sig fram och trycker på dig.”

Men Jesus sade: ”Någon rörde vid mig; jag vet att kraft har gått ut från mig.”

Då kvinnan, seende att hon inte kunde gå obemärkt, kom darrande och föll vid hans fötter. I alla människors närvaro berättade hon varför hon hade rör vid honom och hur hon hade blivit omedelbart botad.

Då sade han till henne: ”Dotter, din tro har botat dig. Gå i fred.”

Medan Jesus fortfarande talade, kom någon från Jairus hus, synagogledaren. ”Din dotter är död,” sade han. ”Beskvär inte läraren längre.”

När han hörde detta, sade Jesus till Jairus: ”Var inte rädd; tro bara, så kommer hon att bli botad.”

När han anlände till Jairus hus, lät han ingen gå in med honom utom Petrus, Johannes, Jakob och barnets far och mor. Under tiden stod alla människor och grät och klagade över henne.

”Sluta gråta,” sade Jesus. ”Hon är inte död utan sover.”

De skrattade åt honom, eftersom de visste att hon var död. Men han tog henne i handen och sade: ”Min lilla flicka, stå upp!” Hennes ande återvände, och genast stod hon upp. Då sade Jesus till dem att ge henne något att äta.

Hennes föräldrar var förvånade, men han beordrade dem att inte berätta för någon vad som hade hänt.

Detta är Herrens ord.

Nåväl – wow. Det är en kraftfull berättelse. En välkänd berättelse. Verkligen två berättelser vävda samman. Och en del av orsaken till att den är så känd är att Matteus, Markus och Lukas alla återger den på samma sätt: en berättelse börjar, en andra avbryter den, och sedan avslutas den första. Det är vad forskare kallar interkalation, men eftersom det är grekiska tycker jag att det är som en gyro – ett lager, sedan fyllningen, sedan det sista lagret.

Och Lukas placerar denna ”gyroberättelse” i slutet av en hel följd av scener som visar Jesu makt att göra gott. Tidigare i kapitel 7 helade han centurionens tjänare på avstånd. Han uppväckte en änkas son. Han förlät synder. Han lugnade stormen. Strax före detta visade han auktoritet över det andliga riket genom att driva ut en legion av demoner. Och nu, för att avsluta denna serie porträtt av Jesu auktoritet, får vi denna dubbla berättelse.

Men det pågår mer här än bara två berättelser som slogs samman. Dessa berättelser speglar varandra medvetet. Du kunde kalla det historien om två döttrar. Jairus' dotter i den första berättelsen, och sedan denna kvinna – som Jesus kallar ”Dotter” i det mest avgörande ögonblicket.

Båda döttrarna är också, enligt judisk lag, rituellt orena – en genom kronisk blödning, den andra genom döden. Vi kommer att återkomma till det.

Och sedan finns det den slående kopplingen tolv. Ett tolvårigt flickbarn. En kvinna som har lidit i tolv år. Det år flickan föddes var det år kvinnan började lida. Osynliga trådar binder samman deras liv, och nu - även om de förmodligen aldrig kände varandra - skär deras livskurvor varandra på denna dag, i detta ögonblick, när båda möter Jesus och blir helt förvandlade.

Traditionellt sett blir en flicka kvinna vid tolv års ålder. Så här har vi två döttrar, två kvinnor, vars berättelser är bundna samman. Och genom att se dem tillsammans tror jag att Gud har något djupgående att säga till oss.

Deras berättelsers följd är densamma: förtvivlan, fruktan och befrielse. Det är den rörelse vi ska följa.

Så om du har en Bibel - eller kan ta upp en - vänd till Lukas 8, med början i vers 40. Jag vill stanna upp, vara uppmärksam och gå igenom vad som händer så att vi kan höra vad Gud har för oss.

Den första fasen är förtvivlan.

Jesus har återvänt från den underliga resa han gjorde med sina lärjungar, där han mötte och helade den demoniske. Nu är han tillbaka i ett befolkat område, och alla söker honom. De har hört honom undervisa. De har sett honom helsa. De vet att något av Guds närvaro vilar på honom. Så pressas skarorna fram.

Men mitt i den pressade skaran öppnar sig en väg. En VIP anländer: Jairus, synagogans ledare. En respekterad, värdig man. Och hur närmar han sig Jesus?

Han faller vid Jesu fötter och begär av honom.

Lukas använder denna bild om och om igen - falla vid Jesu fötter - som ett kroppsligt uttryck för förtvivlan. Det är ofrivilligt. Det är vad som händer när botten faller bort.

Jag hade aldrig själv upplevt det tills ett par ögonblick under det senaste decenniet - ett under en period av djup ångest och orättvisa, då jag bokstavligen kollapsade till marken. Och sedan, förra året, efter min hustrus hjärntumörkirurgi, cirka arton timmar senare, då hon var i outhärdlig smärta och vi trodde att slutet var nära - jag kunde inte låta bli att falla ner bredvid hennes säng. Några av er har varit där. Några av er har inte. Men det är ett universellt mänskligt uttryck för desperation.

Och varför är Jairus desperat? Därför att hans enda dotter - hans kära tolvåring - håller på att dö. Inte bara sjuk. Inte bara orolig för sina föräldrar på det sätt som barn ofta är. Hon håller på att dö.

Och så är han förstörd.

Och om man bara tittar på de första par verserna - verserna 41 och 42 - så mycket ångest, så mycket smärta, så mycket rädsla är packat in i dem att det är lätt att läsa förbi den emotionella tyngden av vad den här mannen upplever. Jesus, som vi ständigt ser stråla över av medkänsla, säger ja. Han går med Jairus. Och slutet av vers 42 påminner oss igen om att folkmassorna krossar honom. Alla vill vara nära honom.

Sedan introducerar vers 43 avbrytelsen:

En kvinna var där som hade varit plågad av blödningar i tolv år, men ingen kunde bota henne.

Mark tillägger att hon hade använt allt hon hade på läkare, och istället för att bli bättre blev hon bara sämre.

Med Jairus ser vi akut desperation - en plötslig kris. Med den här kvinnan ser vi kronisk desperation - tolv långa år av lidande. Och enligt Leviticus 15, vad hennes medicinska tillstånd än var, placerade det henne i kategorin rituellt oren. Inte syndig. Inte skyldig. Men separerad. Utstött.

Och eftersom hennes tillstånd aldrig tog slut, tog separationen aldrig slut. Allt hon rörde kunde bli orent. Alla hon berörde. Hon kunde inte dyrka i templet. Hon kunde förmodligen inte ens komma in i Jerusalem. Hon var isolerad. Ensam. Fattig. En utstött.

Försök att föreställa dig det: tolv år utan att ha blivit berörd. Tolv år utan att ha blivit välkommen in i någon ens hem. Tolv år utan gemenskap.

Och nu—här—ser hon sin chans. Mängden är enorm. Alla trängs. Ingen kan se någonting tydligt. Disciplarna försöker hantera kaoset. Och hon tänker, Om jag bara kan komma tillräckligt nära… ingen kommer att märka mig. Ingen kommer att känna igen mig. Om jag bara kan röra vid kanten av hans klänning… jag tror att jag kommer att bli helad.

Så glider hon genom mängden, förmodligen med sin sjal dragen lågt, och sträcker ut handen. Hon rör vid hans klänningskant.

Och omedelbart—vet hon. Hennes kropp talar om det för henne. Som en led som faller tillbaka på plats. Eller som det ögonblick då en psykologisk börda man inte ens fullt ut förstår plötsligt lyfts och man inser hur tung den har varit. Hon vet att hon är helad.

Jag föreställer mig att hon knappt kunde tro det—glädje blandad med otro, blandad med rädsla för att hoppas igen.

Historien kunde ha slutat där. Många historier gör det. Människor möter Jesus, får helande och går vidare. Och med Jairus kunde Jesus ha helt enkelt helat hans dotter på avstånd, som han gjorde i kapitel 7.

Men något oväntat händer. Det finns ett annat steg. Inte bara förtvivlan och befrielse—utan ängslan.

Titta på vers 45:

”Vem rörde vid mig?” frågade Jesus.

Alla förnekar det. Petrus säger vad någon av oss skulle säga: Herre, alla rör vid dig. Men Jesus vet att något annat har hänt. Han vet att kraft har gått ut från honom.

Och detta är märkligt. Det är det enda miraklet som detta—någon som rör vid Jesu klänning och blir helad. Det känns nästan magiskt, som en helande stav eller en kristall i en fantasyhistoria. Men det är inte vad som händer. Detta är personligt. Detta är tro. Det är därför Jesus vet.

Trots allt var många människor och stötte på honom. Endast en fick helande.

Och nu vänder kvinnans förtvivlan till fruktan. Hon hade hoppats att förbli anonym. Hon hade lyckats. Hon hade fått sin läkning. Hon kunde ha smugit undan. Men Jesus stannar hela folkmassan och frågar: Vem har berört mig?

Hennes kortvariga glädje kollapsar i rädsla. Tolv år av skam, utstötning, ensamhet — nu exponerad. Hon har berört Jesus och kan ha gjort honom oren. Hon har gjort det i hemlighet. Och nu står hon inför en Guds man med ofattaglig auktoritet.

Vers 47:

Då kom kvinnan, seende att hon inte kunde gå obemärkt, darrande och föll vid hans fötter. I närvaro av allt folk berättade hon varför hon hade berört honom och hur hon hade blivit omedelbart läkt.

Liksom Jairus faller hon vid Jesu fötter. Men inte bara i förtvivlan — också i fruktan. Hon har ingen aning om vad som kommer att hända härnäst. Allt hon kan göra är att vara ärlig och kasta sig inför honom.

Och innan vi hör Jesu svar, se på vers 49:

Medan Jesus fortfarande talade, kom någon från Jairus' hus. "Din dotter är död", sa han. "Besavärra inte läraren längre."

Så som kvinnans berättelse rör sig från förtvivlan till glädje till fruktan, rör sig också Jairus' berättelse från förtvivlan till fruktan. Han ser budbäraren. Han hör de kalla orden.

Och om du försöker föreställa dig Jairus' situation här — verkligen föreställa dig det — kan du känna spänningen. Han är förtvivlad. Han har begärt Jesus att komma. Jesus har gått med på det. Men folkmassan bromsar ner allt. Människor trycker in från alla sidor. Och Jairus måste tänka: Herre, snälla — min dotter dör. Vi har inte tid med detta.

Och sedan stannar Jesus.

Och denna kvinna — en utstött — kommer fram och faller på hans knän. Och allt Jairus kan tänka är: Vi har inte tid med detta. Min dotter dör. Snälla, Herre, vi måste gå.

Och sedan, mitt i den plågsamma fördröjningen, hör han de kalla orden:

"Din dotter är död.

Besavärra inte läraren längre."

Det återspeglar sorgen hos Maria och Marta i Johannes 11, när deras bror dog och Jesus inte hade kommit i tid.

Båda berättelserna tar en oväntad vändning. De går från det fasansfulla till det ännu värre. Från förtvivlan till fruktan.

Men dessa två döttrar är på väg att uppleva något annat. Och här är det tredje momentet — befrielse — som bryter in.

Låt oss återvända till den blödande kvinnan. Hon skakar vid Jesu fötter, förmodligen rädd för att han kan ta tillbaka helandet, eller skämma henne offentligt, eller högst säga: "Bra, du kan behålla det, men det du gjorde var fel."

Vad kommer han att säga?

Verse 48:

”Dotter, din tro har helat dig.

Gå i fred.”

I stället för att skälla henne, i stället för att ta tillbaka sin makt, välsignar han henne. Han kallar henne Dotter — ett ord som Jesus aldrig använder för någon annan i evangelierna. Och han sänder henne bort i fred.

Och detta visar oss igen: detta var inte magi. Detta var inte en stund med ett helande smycke. Jesus framhäver hennes tro. Han vill att hon — och alla andra — ska förstå vad som verkligen hände.

Och notera parallellen med Jairus. Omedelbart i vers 50, när nyheten om hans dotters död kommer, vänder Jesus sig till honom och säger:

”Var inte rädd.

Tro, så kommer hon att bli helad.”

Tro igen.

Och det är exakt vad som händer. Om du tittar på de följande verserna, går Jesus till Jairus' hus. Flickan är död. Alla vet det. Han låter inte mängden följa — bara Petrus, Jakob, Johannes och föräldrarna. De går in i rummet där den unga flickan ligger.

Under vägen säger Jesus: ”Varför gråten? Hon är inte död utan sover.” De skrattar åt honom. De vet vad död är när de ser det. Men Jesus menar ofta mer än vad hans ord initialt antyder.

Och varför säger han detta? Titta på vers 56. Efter att ha uppväckt henne säger han till dem att inte berätta för någon vad som hände. Jesus försöker inte att väcka upp mängden. Han försöker inte att vinna popularitet eller starta en rörelse. Om han ville ha berömmelse skulle han ha gjort denna under i gatan.

Han handlar ut ur medkänsla — ren, äkta medkänsla. Han återställer livet till denna familj, men han är inte intresserad av spektakel. Han har kommit för att läka, ja — men också för att undervisa, för att predika kungariket och slutligen för att dö och uppstå igen, inleda en ny relation mellan Gud och mänskligheten.

Så förtvivlan som vände till fruktan vänder nu till befrielse — för båda döttrarna.

Och vad betyder detta för oss?

Medan jag mediterade över denna berättelse denna vecka, tänkte jag: på ett sätt skulle det vara nog att helt enkelt stå i förundran. Att se Jesu makt. Att minnas att samma Jesus som gjorde dessa saker är levande idag, närvarande med oss, mäktig och medkännande och avsiktlig.

Men jag vill dra ut två meningar — två sanningar — som jag tror att Gud bjuder oss att se.

Först:

Gud vill att vi får en fullständig bild av vem Jesus är och vad han gör för människor — för oss.

Vi talar med rätta om Jesu död och uppståndelse för syndernas förlåtelse. Det är nödvändigt. Ingår inte att förhandla. Men det är inte hela historien.

Berättelser som denna visar oss att Jesu arbete också innebär: * att rensa vad som är orent * att ta bort skam * att erövra döden * att befria människor från desperata situationer * att återställa människor till gemenskap

Båda döttrarna återställs till sina gemenskaper. Precis som den demoniske i den tidigare berättelsen. Tom Wright uttrycker det vackert: Jesus får sina händer smutsiga med världens problem. Han välkomnar vår skakande beröring. Och han svarar med den centrala bibliska befallningen: Var inte rädd.

Jesus förlåter inte bara synder — han avlägsnar skam. Han lovar inte bara evigt liv — han besegrar döden. Han försonar oss inte bara med Gud — han återställer oss till varandra.

Och det är fortfarande sant idag. Några av er här — eller som ser på nätet — känner er isolerade. Skam. Ånger. Beskämelse. Utåt sett ser ni ut att vara sammansatta. Inåt känner ni er ensamma.

Jesus kom inte bara för att förlåta er, utan för att återställa er — till sig själv och till andra. Oavsett om era misslyckanden är offentliga eller privata, relationella eller finansiella, kan er skam avlägsnas. Ni kan återställas till den gemenskap ni längtar efter.

En kommentar sa det bra:

“’Rör inte läraren mer’ är aldrig det rätta svaret på våra problem.”

Kanske känner ni er idag utanför allt hopp. För mycket skam. För mycket bruten. För långt borta.

Men “rör inte läraren mer” är aldrig det rätta svaret.

Samma Jesus som rörde vid dessa liv rör vid våra. Och vi vill vara en kyrka där den återställningen är välkommen. Ni behöver inte få ordning på era liv först. Ni är välkommen att återställas.

Och allt detta nås inte genom prestation, utan genom tron — genom att falla vid Jesu fötter, i era hjärtan eller med era kroppar, och bekänna era behov.

Vilket leder till den andra sanningen:

Gud använder förtvivlan och fruktan för att förvandla oss — oavsett om befrielse kommer eller inte.

I dessa berättelser sker befrielse. Men ibland sker det inte. Och ändå använder Gud förtvivlan och fruktan för att förvandla oss — oavsett om befrielse kommer eller inte.

Denna vecka har jag haft möjlighet — en del av det planerad, mycket av det oplanerad — att tillbringa mycket tid med många av er. Tid med människor här, människor långt bort. Tid som herde, lyssnande, hållande utrymme, rådgivning, böner. Det har varit en särskilt tung vecka — full av desperata situationer och förtvivlade situationer.

Jag har varit med äldre helgon som vårdar makar med demens medan de själva möter cancer.

Jag har varit med om människor vars liv ser polerat ut på utsidan men är fyllda med skuld, ångest och ånger.

Jag har suttit med människor i ruinerna av arbetslöshet, trasiga äktenskap och konflikter med vuxna barn som de inte vet hur de ska hantera.

Jag pratade till och med med en student och vän som arbetar på personalen på Christ Covenant Church i Nashville, där de tragiska händelserna inträffade för en månad sedan. Han var på sitt kontor när det hände — knappast skonad — och stod sedan på parkeringsplatsen och bevittnade de allvarliga efterdyningarna. Förtvivlan.

Det finns ett samtal jag vill dela med er, eftersom den här personen bad mig om det. Chris gav mig tillstånd att dela det. Annars skulle jag inte ha gjort det.

Det handlar om vår bror, Andrew Toy. Många av er känner Andrew och Sarah Beth. De är medlemmar i Sojourn. Andrew har haft hälsoproblem under lång tid, men under de senaste veckorna har saker tagit en särskilt svår vändning. Han ligger för närvarande på ett sjukhus — han kan titta på just nu — från Cincinnati, inför en större operation med betydande komplikationer. För några dagar sedan frågade han sina läkare, mycket direkt, "Vilka är mina chanser att dö?" Och svaret var inte lågt.

Så vi hade ett långt telefonsamtal. Döden är mycket verklig för honom just nu på ett sätt som de flesta av oss lever i förnekelse av. Vi pratade om Lukas 18 — en av mina favoritpassager — där Jesus berättar historien om två män som ber: en trygg i sin egen rättfärdighet, den andra smärtsamt medveten om sin synd och brutenhet. En säger: "Tack att jag inte är som den mannen." Den andra kan bara säga: "Gud, förbar dig över mig, en syndare." Och Jesus frågar: Vilken av dem gick hem rättfärdigad?

Vi talade om det. Vi talade om Lukas 8. Vi talade om den här historien idag. Och prisad vare Gud för nåden i Andrews röst — enkelheten i att lita på Jesus inför rädsla, tydligheten som kommer när döden inte är teoretisk utan möjlig. Detta är den underliga gåvan av desperation. Den underliga gåvan av rädsla. Det klargör vad som betyder något. Det klargör vad livet är till för.

Och du kan gå med mig i att be att Gud skulle befria honom helt — att Gud skulle skona honom och hans familj denna smärta. Gud kan göra det. Men enligt Andrews eget vittnesbörd — det han ville att jag skulle säga till dig — är detta:

Gud är närvarande med honom i denna fruktade situation, vare sig befrielse kommer eller inte.

Det är vackert. För med Gud är saker annorlunda. Att känna till vem Gud är som Befriare — även när befrielsen dröjer eller inte kommer — förändrar allt.

Jag älskar dessa verser från Deuteronomium. Israel har varit i öknen i fyrtio år — fyrtio år av desperation, rädsla, förlust och smärta. Och Moses säger i Deuteronomium 8:

Du skall minnas hela den väg som HERREN din Gud har lett dig dessa fyrtio år i öknen, för att han skulle ödmuka dig, pröva dig för att veta vad som var i ditt hjärta… Och han ödmukade dig och lät dig hungra och matade dig med manna… för att han skulle göra dig medveten om att människan inte lever av bröd allena, utan av varje ord som utgår från HERRENS mun… för att han skulle ödmuka dig och pröva dig, för att göra dig väl till sist.

Det är den tydlighet som kommer i öknen.

Det är den tydlighet som kommer i desperation.

Det är den tydlighet som kommer i rädsla.

Henry David Thoreau sa kändt: "De flesta män lever liv av tyst desperation." Han fortsätter: det vi kallar resignation är egentligen bekräftad desperation. Och medvetslös förtvivlan döljer sig under livets nöjen.

Jag vet inte var du befinner dig idag. Jag vet att många av er är i förtvivlan. Några av er är i rädsla. Några av er mår bra—och det är bra. Det finns säsonger av vila. Men förr eller senare kommer var och en av oss att möta våra begränsningar—vår dödlighet, vår brist på kontroll.

Och Guds budskap här är att samma Gud som var närvarande för Jairus och hans dotter, och för denna blödande kvinna, är samma Gud som inte har förändrats. Han är närvarande nu för oss i Jesus. Det är verkligen de glada nyheterna.

Var du än befinner dig idag—eller om inte idag, så någon gång snart—när du möter förtvivlan och rädsla, finns det hopp.

Det finns hopp eftersom Gud kommer att vara närvarande med dig.

Det finns hopp eftersom Jesus välkomnar de som darrar.

Det finns hopp eftersom tron—enkel, förtvivlad tro—öppnar dörren till hans närvaro.

Dr. Jonathan T. Pennington är för närvarande professor i nytestamentlig tolkning vid Southern Seminary i Louisville, Kentucky. Han har också regelbundet tjänstgjort som besökande professor vid Reformed Theological Seminary (Orlando), Southeastern Seminary, The Village Church Institute (Dallas) och The Institute of Biblical Studies i Orlando, FL samt Morling College (Melbourne, Australien).

Denna artikel är baserad på det ordagranna texten i en predikan av Dr. Pennington. Den har redigerats lätt i Copilot, såväl som av det teologiska personalen vid Third Millennium Ministries.