Villans slaveri

The Bondage of the Will

Avsnitt 1: Varför påståenden spelar roll

Av Martin Luther

Denna artikel är baserad på översättningen som gjordes 1823 av Edward Thomas Vaughan. Språket har moderniserats med hjälp av CoPilot AI, med ytterligare ändringar och slutlig godkännande av Thirdmill’s redaktionella personal.

Låt mig börja med att snabbt ta upp några saker du sa i ditt förord — för att vara ärlig, du verkar tonvika ned vår sida medan du stärker din egen. Du har tidigare kritiserat mig för att vara för bestämd i mina övertygelser, och nu säger du att du är så obekväm med starka påståenden att du hellre vill ställa dig på skeptikernas sida — åtminstone när Bibeln och kyrkans läror tillåter det. Du är tydligtvis någon som föredrar att förlita sig på kyrkans auktoritet, även när du inte helt förstår vad hon lär. Och det är den typen av mentalitet du verkar beundra.

Nu respekterar jag dina fredliga avsikter. Du försöker tydligtvis vara vänlig och undvika konflikt. Men om någon annan hade sagt vad du sa, kanske jag skulle ha svarat mer skarpt — jag är bara ärlig. Ändå kan jag inte låta den här idén glida, oavsett hur välmenande den är.

Här är saken: att vara kristen innebär att stå fast i vad man tror. Om du inte är bekväm med att göra påståenden — starka, ostadliga trosförklaringar — då saknar du något väsentligt. Låt oss vara tydliga om vad jag menar med "påstående": det innebär att hålla fast vid sina övertygelser, bekräfta dem, försvara dem och inte backa. Så har ordet alltid använts, och jag talar specifikt om sanningar som uppenbarats av Gud i Bibeln.

Vi behöver inte forskare som Erasmus för att guida oss genom vaga eller triviala diskussioner. Vad vi behöver är tydlighet och övertygelse om det som betyder något – det som inte bara är dumdristigt eller irrelevant, utan centralt för vår tro. Jag förutsätter att du inte pratar om de triviala diskussionerna här – om du inte har blandat ihop dina ämnen av misstag, eller ännu värre, föreslår att läran om fri vilja inte är viktig. Det skulle vara ett allvarligt misstag.

Som kristna ägnar vi oss inte åt skepticism. Vi är bestämda – mer än så än stoikerna. Paulus uppmanar oss ständigt att vara säkra och ostörda i vad vi tror. I Romarbrevet talas om bekännelse som leder till frälsning. Jesus säger att om vi bekänner honom inför andra, kommer han att göra detsamma för oss inför Fadern. Petrus säger att vi ska vara beredda att förklara den förhoppning vi har. Assertion ligger i hjärtat av kristendomen. Ta bort det, och du tar bort själva tron.

Den Helige Ande gavs till oss för att förhärliga Kristus – ända till döden. Det är den yttersta assertion. Anden sitter inte bara tillbaka; han konfronterar världen och utpekar synd. Paulus säger till Timoteus att tala kraftfullt, även när det är obekvämt. Men hur kan någon tillrätta andra om de inte själva verkligen tror eller hävdar sanningen? En sådan person borde inte predika – de borde skickas iväg för en verklighetskontroll. Och ärligt talat, jag slösar tid på att förklara något som borde vara självklart. Vilken kristen skulle tolerera tanken på att assertion inte betyder något? Det är som att säga att religion och tro inte betyder något heller.

Och ändå säger du: "Jag gillar inte assertion; jag föredrar ett mer måttligt tillvägagångssätt." Du klargör att du inte pratar om att bekänna Kristus eller hans läror, och jag uppskattar det. Av respekt kommer jag inte att döma dina avsikter just nu. Men jag tycker att du borde vara mer försiktig med dina ord. Oavsett hur uppriktig din hjärta är, återspeglar ditt språk inte den tydligheten.

Om du tycker att Fri Vilja inte är väsentlig för kristendomen, då är dina ord logiska — men ditt omdöme är felaktigt. Om du däremot tycker att den är väsentlig, då är dina ord vilseledande, även om ditt omdöme är korrekt. På båda sätten gäller att dina klagomål om ”onödiga påståenden” inte riktigt är tillämpliga här. De är vid sidan av poängen.