Villans slaveri

The Bondage of the Will

Avsnitt 5 & 6

Av Martin Luther

Denna artikel är baserad på översättningen som gjordes 1823 av Edward Thomas Vaughan. Språket har moderniserats med hjälp av CoPilot AI, med ytterligare ändringar och slutlig godkännande av Thirdmill’s redaktionella personal.

Avsnitt 5: Fri Vilja är Inte Valfri

Det är ännu mer oroande att du behandlar frågan om fri vilja som trivial eller onödig, och ersätter den med en lista över läror som du hävdar är tillräckliga för att definiera en trogen kristen. Ärligt talat, kunde vilken jude eller hedning som helst, obekant med Kristus, lätt komma på ett trossystem som ditt. Du nämner inte Kristus alls – som om kristen fromhet kunde existera utan Him, så länge vi tillber en nådig Gud med all vår kraft. Vad ska jag säga, Erasmus? Din ton låter mer som Lucian, och din resonemang luktar av Epikureisk överflöd. Om du verkligen tror att denna fråga är irrelevant för kristna, så uppmanar jag dig att kliva åt sidan – för vi anser att den är väsentlig.

Om det är oantidat, alltför spekulativt eller meningslöst – som du hävdar – att fråga om Gud förutvet saker kontingent, om vår vilja spelar en aktiv roll i frälsningen eller är passiv medan nåden gör arbetet, eller om vi gör gott eller ont av nödvändighet (vilket är mer som att lida än att välja), så vad är då religiöst? Vad är värt att veta? Detta är nonsens, Erasmus. Det är för mycket. Och det är svårt att skylla detta på okunnighet. Du är ingen nybörjare – du har levt bland kristna i år och studerat Skriften djupt. Det finns ingen ursäkt.

Ändå tolererar den romerska kyrkan dessa egenheter från dig, helt enkelt därför att du skriver mot Luther. Samma människor som skulle ha rivit dig i bitar om Luther inte var på scenen applåderar dig nu. Platon kan vara min vän, och Sokrates också — men sanningen måste komma först. Även om du bara kände till lite om Skriften och kristendomen, borde till och med en motståndare till tron veta vad kristna anser vara väsentligt. Men du är inte bara någon författare — du är en teolog, en lärare för kristna. När du försökte definiera kristendomen, kunde du åtminstone ha uttryckt någon osäkerhet, i enlighet med din vanliga skeptiska ton. Istället svänger du till det motsatta ytterligheten och deklarerar med djärvhet som onödiga just de läror som — om de inte är väsentliga och inte klart förstådda — lämnar oss med ingenting: ingen Gud, ingen Kristus, ingen evangelium, ingen tro, inte ens judendom, för att inte tala om kristendom.

Gode himmel! Vad en dörr — nej, vad ett brett öppet fält — du har skapat för att underminera dig själv. Hur kunde du möjligen skriva något värdefullt om fri vilja när dina egna ord visar på en sådan brist på förståelse om Skriften och sann fromhet? Men jag ska stanna här. För nu ska jag inte svara med mina egna ord (även om jag kanske gör det senare), utan med dina.

Avsnitt 6: Erasmus’ kristendom

Den version av kristendom du presenterar inkluderar bland annat tanken att vi måste anstränga oss fullt ut — att vi måste bedriva omvändelse och söka Guds nåd med alla möjliga medel. Utan den nåden är mänsklig vilja och ansträngning ineffektiv. Du bekräftar också att ingen bör desperera över att ta emot förlåtelse från Gud, vilkens natur är ytterst nådig.

Ändå nämner du inte Kristus eller den Helige Ande i dessa uttalanden. De är påfallande kalla — och saknar till och med din vanliga talang. Kanske tvingade trycket från präster och kungar fram dessa ord från dig, för att du inte skulle anklagas för ateism. Ändå gör du vissa påståenden: att vi besitter inre styrka; att vi kan sträva med all vår kraft; att Guds nåd finns och kan begäras; och att Gud är både rättvis och nådig till naturen.

Men om någon inte förstår vad dessa krafter är — vad de gör, vad de tillåter, vad det betyder att sträva, eller vad som är effektivt eller ineffektivt — vad erbjuder du för vägledning? Vad bör han göra? Du har tidigare sagt att det är oantidat, alltför nyfiket och onödigt att fråga om vår vilja spelar en aktiv roll i frälsningen eller bara är passiv under nåden. Men här säger du att det är kristen fromhet att sträva med all vår styrka, och att viljan är ineffektiv utan Guds nåd.

Du föreslår alltså tydligt att viljan gör något i frågor om evig frälsning, eftersom du talar om att sträva. Samtidigt hävdar du att den är passiv, eftersom den inte kan lyckas utan gudomlig nåd. Men du förtydligar aldrig hur långt denna aktivitet eller passivitet sträcker sig.

På så sätt fördunklar du just det du hävdar att du förklarar: förhållandet mellan mänsklig vilja och gudomlig nåd. Din försiktiga strategi — att försöka undvika att ta ställning och hoppas kunna passera säkert mellan Skylla och Karybdis — slutar med att du snurrar runt i cirklar. Fångad i stormen, överväldigad och förvirrad, slutar du med att bekräfta vad du förnekar och förnekar vad du bekräftar.