Uppenbarelsebokens roll och resultat

Uppståndelsens roll och resultat

Av Dr. Neil Neilson

I nästan 34 år av vårt äktenskap — och till och med ett par år innan det — har jag skrivit ett Valentinsdagsdikt till min fru.

Blir inte för upphetsad.

Varje dikt har behandlat min kärlek till henne, och markerat åren av vårt äktenskap med olika teman, former och stämningar. Några har varit allvarliga, andra roliga. Men en sak har varit gemensam för alla: det är riktigt dålig diktning.

Och här är i år versionen, som hon kommer att se för första gången på tisdagskvällen. Ni kan inte se den. Och när hon ser den, kommer hon med nåd att undertrycka sin riktiga poetiska känsla. Hon är en utmärkt poet — en riktig poet — och hon kommer att njuta av den och uppskatta den. Och med en liten ironi i sin röst kommer hon till och med att analysera den som om det jag har skrivit förtjänar en sorts Shakespearesk uppmärksamhet.

Och det leder oss till Psaltaren 19, om vilken C. S. Lewis skrev,

“Jag anser detta vara den största dikten i Psaltaren och en av de största lyrorna i världen.”

Med andra ord: den är bättre än min.

Här finns så mycket av sann litterär kvalitet, särskilt de utmärkande dragen hos hebreisk poesi: rytm, parallella strukturer av betydelse och provokativa metaforer och liknelser. Som Lewis också påpekar, är dessa utmärkande dragen, i Guds försyn, kapabla att överleva översättning till andra språk — till skillnad från rim, som nästan är omöjligt att översätta. Och så kan vi, till och med på engelska, uppskatta storheten och skönheten i denna dikt.

Om du är intresserad av att utforska de litterära och poetiska egenskaperna hos Psaltaren ytterligare, rekommenderar jag verkligen C. S. Lewis Reflections on the Psalms, och också Leland Rykens Words of Delight: A Literary Introduction to the Bible. Jag ska lägga till att Dr. Ryken fungerade som litterär konsult under hela översättningsprocessen av English Standard Version av Bibeln, som jag tror ni har i händerna denna morgon.

Men Psaltaren 19 är inte bara ett magnifikt stycke poetisk konst. Den är också en psalm som presenterar Guds folk en väg att greppa storheten och skönheten i Hans uppenbarelse av Sig själv—både i naturen och i Skrifterna—och sedan visar oss vad vår rätta respons bör vara på sådan stor sanning.

Denna skatt, som du kommer att se den vackert utlagd—och jag är tacksam för hur den är arrangerad i vår tidning denna morgon—kommer i sektioner.

Verserna 1–6 lägger fram vad som vanligtvis kallas Guds allmänna uppenbarelse.

Verserna 7–11 lägger fram vad som vanligtvis kallas Guds speciella uppenbarelse.

Verserna 12–14 lägger fram den kraftfulla, räddande, helgörande effekt som Gud avser för oss till följd av den uppenbarelsen.

Här är ett inledande statement av psalmens melodiska linje, så att när du lyssnar kan du följa den:

Studiet av och glädjen i Guds allmänna uppenbarelse föranleder med rätt studiet av och glädjen i Guds speciella uppenbarelse—och båda föranleder oss med rätt, ytterst, till glädje i evangeliet och till evangeliums frukt i våra liv.

Här lär vi oss hur Gud avser att Hans värld och Hans Ord skall leda oss ytterst till frälsning.

Först, då, i verserna 1–6, talar psalmisten om Guds ordlösa vittnesbörd i och genom Hans skapelse. Detta kallas vanligtvis allmän uppenbarelse—ibland kallad ”världens bok”. Och psalmistens huvudpunk är att himlarna, och i förbigående alla skapade ting, vittnar om deras Skapare.

Precis som James Boice, långvarig pastor vid Tenth Presbyterian i Philadelphia, uttryckte det: världens bok tillhandahåller en uppenbarelse av Guds existens och makt så stor att den borde leda varje människa på jordens yta att söka Gud, att tacka Him för att Han har bringat honom eller henne till existens, och att tillbedja Him.

Denna ära till Gud är inte vad vi kan kalla moralisk ära. Du märker att namnet på Gud här på hebreiska är El, ett mycket allmänt namn som betyder Gud, Skapare. Och äran här avser inte moralisk ära — Hans egenskaper såsom rättvisa, nåd, kärlek, godhet, nåd. Den hänvisar snarare till Hans existens, majestät och makt i skapandet av allt som existerar. Vi har sjungit om det här morgonen på ett underbart sätt.

I Romarbrevet 1 säger Paulus att Guds skapelses ära inte bara inspirerar tillbedjan av Hans oerhörda majestät, utan är tillgänglig för varje människa på jordens yta. Hans eviga makt och gudomliga natur har tydligt sett, och kan förstås från det som skapats, så att män är utan ursäkt. Denna magnifika panorama av Guds ära i skapelsen inspirerar med rätta tillbedjan och förundran — och förtjänar med rätta fördömelse för dem som vägrar att erkänna Skaparen.

Intressant nog, för oss som är involverade i utbildning — särskilt kristen utbildning — har verserna 1–6 underbara implikationer för vad vi gör i klassrummet över disciplinerna. Vi lär oss här att naturen är värd att studeras; att den är vacker, observerbar, förståelig. Vi är inte fångade i subjektiviteten i våra egna sinnen. Vi kan observera mönster, regelbundenhet, ordning. Vi kan mäta dem. Vi kan identifiera kausala interaktioner. Vi kan dra slutsatser om hur våra ansträngningar kan påverka det som existerar, till det bättre eller sämre.

Naturen talar kontinuerligt — dag och natt. Den talar universellt — den når till jordens ändar. Det finns inte en enda människa någonstans som inte har detta ordlösa vittnesbyrd om Gud rätt framför ögonen.

Slutligen uppmuntrar detta psalm inte bara studiet av astronomi, som verkar vara den specifika hänvisningen här, utan alla kapitel i "världens bok". Vi ser matematik och fysik - mäta, beräkna, mönster, ordning. Och vi har redan noterat formen på detta psalm: det är poesi, storslagen hög litterär konst med metafor, liknelse, lyrisk form och rytm.

Naturen talar. Jag älskar raden: solen är som en brudgum som går ut ur sin kammare.

Och om du märker i din Bibel, säger introduktionen: "Till sångmästaren" - detta är avsett som ett psalm för sång.

Det finns också en bekräftelse av de musikaliska konstarterna här. Med andra ord, i den bredaste bemärkelsen, har vi i dessa första sex verser inte bara en mandat att tillbedja den stora universums Skapare, utan också en bekräftelse - en storslagen bekräftelse, tror jag - av alla våra yrken, alla våra kall, som har som råmaterial det stoff som Guds skapade värld består av. Och realiseringen av en sådan gåva, en sådan skapelse i all sin ordning och användbarhet och mångfald, bör föranleda alla att prisa Skaparen.

Så när du går till jobbet i morgon - eller till och med när du sitter här i morgon - titta runt. Allt du ser utropar Guds ära. Oavsett om du är i näringslivet eller medicin eller lag eller tillverkning eller till och med predikstolen, vad än materialen och instrumenten i ditt yrke är, vad än de principer som styr deras rätta användning, vad än fördelarna och frukten av ditt yrke - allt detta förklarar Guds ära. Och som Romarbrevet 1 säger igen, ignorerar vi den äran till vår fara. Vad en firande detta är av världens storslagenhet och skönhet och allt däri.

Men psalmisten stannar inte där, eftersom den bilden av Guds uppenbarelse inte är komplett än. Gud visar sig inte bara i det ordlösa vittnesbördet om hans skapelse, utan också — och på ett mycket mer specifikt och djupgående sätt — i hans Ord, hans fulla vittnesbörd, Skrifterna. Så för det andra, i verserna 7–11, talar psalmisten om Guds skrivna vittnesbörd i Skrifterna, ofta kallad särskild uppenbarelse, ibland kallad ”ordsbok”.

Nu, övergången från vers 6 till vers 7 — du märkte att jag pausade — har tyckts vissa så abrupt att de sluter sig till att dessa måste ha varit två ursprungligen separata psalmer, på något sätt konstgjort sammanfogade. Faktiskt tror jag att det är bevis på att psalmisten förstod att dessa två ämnen — världs-boken och ord-boken — är oantastligt och intimt sammanflätade.

Hör hur C. S. Lewis beskriver den kopplingen i termer av psalmens poesi. Det är ett ganska långt citat, men värt att höra. Lewis skriver:

Först tänker han på himlen, hur dag efter dag det praktfulla vi ser där visar oss skapelsens härlighet. Sedan tänker han på solen — den brudliga glädjen i dess uppgång, den otroliga hastigheten i dess dagliga resa från öst till väst; slutligen, dess värme, inte den milda värmen i vår klimat, utan de molnlösa, bländande, tyranniska strålarna som hamrar på kullarna, söker varje liten springa. Nyckel-frasen som hela dikten beror på är ”det finns ingenting dolt från dess värme”. Den genomborrar allt med sin starka, rena glöd. Sedan, med en gång, i vers sju, talar han om något annat, som knappast tycks honom vara något annat, eftersom det är så likt det allt-genomträngande, allt-upptäckande solens sken. Lagen är oantastlig, ren och evig — lysande, sträng, desinfekterande, triumferande. Så som han har upplevt solen, kanske i öknen, söka honom ut i varje liten skugga där han försökte dölja sig för den, så upplever han lagen, söka ut alla gömställen i hans själ.

Och naturligtvis står Lewis på stark biblisk mark här. Du minns de orden från Hebreerbrevet 4: Guds ord är levande och aktivt, skarpare än något tvåeggat svärd… och kan skilja mellan tankar och avsikter i hjärtat. Och ingen skapelse är dold från dess syn. Den fysiska solen, med allt dess sökande ljus och brännande värme, visar oss kraftfullt hän till den ännu mer – oändligt mer – genomträngande, vita het, dömande och frälsande glansen från Guds skriftliga ord.

Det är intressant: jag nämnde tidigare att namnet på Gud i verserna 1–6 är El, det mest allmänna namnet, som betyder Skapare. Men här i vers 7 förändras Guds namn. Det är nu Jahve – den löftesgivande, löftestrogna, talande Guden till Abraham, Isak, Jakob och David. Och denne Herre, Jehova Gud, har verkligen talat. Han har talat i ord som har blivit nedtecknade för oss i Skrifterna, skrivna så att alla generationer och alla folk och alla språkliga grupper i alla tider och på alla platser skulle ha detta ordiska vittneskap i sina händer.

Du kanske vet att första gången någon människa skrev ner Guds ord – så vitt jag kan se – var i Deuteronomium 31, där Moses och folket är på väg att gå in i löftelandet och Moses överlåter ledarskapet till Josua. Och vi läser i Deuteronomium 31:9 dessa ord: Då skrev Moses denna lag. De orden kan glida förbi så lätt, men de är enorma, spelomvandlande ord. Människor som bara hade hört Gud hörabar skulle nu kunna höra, för kommande generationer, Guds egna ord – ända fram till oss.

Notera hur detta Ord—dessa talade ord från Gud—beskrivs. Först, substantiven: lag, stadgar, bud, befäl, fruktan, ordinanser. Alla dessa tillsammans bildar en omfattande förståelse av Guds tal till oss i Skrifterna. Medan kunskapen om världens bok kräver vördnad och tacksägelse för Hans majestät, kräver boken om Ordet—lag, befäl, fruktan—en moralisk och andlig respons. Vi ska vörda Him. Vi ska frukta Him. Vi ska lyda Him.

Notera adjektiven: fullkomlig, säker, rätt, ren, sann. Utan tvekan fullkomlighet i Guds uppenbarelse. Utan tvekan sanning. Inte en enda tråd av falskhet eller fel genom hela.

Och notera sedan verbbaserade fraser som beskriver frukten av Guds Ord intaget: det återupplivar själen. Det gör de enkla visa. Det ger glädje åt hjärtat och ljus åt ögonen. Det varar för evigt. Det varnar oss och ger stor belöning.

Boken om världen—med all sin storslagenhet och skönhet och under och rikedom och nytta—kan helt enkelt inte ge sådan tillfredsställelse och glädje och välsignelser som dessa.

Psalmisten uppmanar oss att se all vår verksamhet i världen—vår studie, vårt arbete, våra kall, vår njutning—att se allt detta i sammanhanget av Hans uppenbarade Ord, som är mer att önska än guld, sötare än den sötaste honung.

Hur underbara våra yrken än är, hur intressanta och produktiva de kan vara, de är ofullständiga, icke-förlösande och i slutänden otillfredsställande utan den särskilda uppenbarelsen av Skrifterna. Ja, hela Skriftens råd säger oss tydligt att vi slutligen inte kan förstå världen omkring oss utan Guds skrivna Ord, som möjliggör för oss att se allt i ljuset av Guds hjärta för Hans skapelse och Hans yttersta syfte att lösa in och försona allt till Sig själv.

Och låt mig bara kort säga: detta är en av sannigheterna i Skriften som har fyllt mig med entusiasm när jag tänker på vad som kommer härnäst för mig. För på platser där evangeliet är kraftfullt, där kyrkan växer, där befolkning och ekonomisk tillväxt exploderar — på platser som Indonesien och Indien, och snart Kambodja och Laos — finns det en blomstrande rörelse inom kristen utbildning. Kyrkoledare där söker driva in evangeliums sannheter och Skriftens ramverk in i varje hörn av hur människor tänker om allt.

I själva verket berättar de för mig att de älskar historien om detta land, där universitet och högskolor för flera århundraden sedan grundades och byggdes på Skriftens ramverk. Och jag tror att vi kan säga med rätt att lärandet i den kontexten har gett upphov till så många av vår kulturs välsignelser. Jag tror också att det är rätt att säga att vi är i fara i detta land för att ignorera eller glömma den historien — eller ta den för given. Inte så i Indonesien, där det finns en hunger efter en genomgripande biblisk kristen utbildning, förenad med befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt. Jag kommer att prata mer om det senare.

Men poängen här är denna: om boken om världen med rätt inspirerar tillbedjan av Skapar-Gud på grund av vad Han har gjort, hur mycket mer borde då boken om Ordet inspirera oss till under och ödmjukhet och tillbedjan och lydnad och helighet och glädje. El är Jehovah.

Och om du njuter av Guds skapelse i alla dess former och manifestationer — om du älskar naturen och att arbeta i din trädgård, om du älskar ditt hem och ditt arbete och din familj och dina saker — då borde du, med rätt, springa till de möjligheter och kontexter där du kanske hör denna Skapar-Gud faktiskt tala i ord som du och jag kan förstå.

Gud har talat. Och Gud talar. Och jag vill bara säga: hur vågar vi, som Guds folk, vara nöjda med det ordlösa vittnesbördet från skapelsen — så underbart som det är — när vi har detta fulla ordvittnesbördet, som enligt Jakob 1, kan rädda våra själar.

Men vi är fortfarande inte i slutet av psalmens berättelse. Ty Gud vill att all hans uppenbarelse — både allmän och särskild — ska leda oss någonstans. Och så vänder vi oss till verserna 12–14, där psalmisten talar om det yttersta syftet med allt detta. Varför boken om världen, i slutändan? Varför boken om Ordet?

För i Guds plan är allmän uppenbarelse inte ett mål i sig själv. Det är en härlig sak — god och nyttig för att leda varje människa som inte medvetet vägrar det till att erkänna och tillbedja Gud som Skapare. Men det är inte tillräckligt att bara fira Guds skapelsegåvor och våra yrken.

Och i Guds plan är inte heller särskild uppenbarelse ett mål i sig själv. Bibeln — Guds inspirerade, utandade Ord — medan nödvändig och väsentlig för sann tro och lärjunga, är i slutändan avsedd att leda oss, genom Guds Ande, till omvändelse och tro och helighet och förtroende.

Vi kan bli utmärkta bibelforskare. Vi kan studera den, känna den, till och med njuta av den från pärm till pärm — och ändå missa Guds avsikt för oss. Vi kan bli som de i Johannes 5:39, om vilka Jesus säger: "Ni forskar i Skrifterna, eftersom ni tror att ni i dem har evigt liv; och det är de som bär vittne om mig, men ni vill inte komma till mig för att ni ska ha liv."

Och så kommer vi till verserna 12–14:

"Vem kan upptäcka hans misstag? Förklar mig oskyldig från dolda fel. Håll din tjänare tillbaka också från fräcka synder; låt dem inte få makt över mig. Då ska jag vara oantastlig och oskyldig till stor överträdelse."

Här ser vi det svar som Gud önskar. Min gode vän Don Carson uttrycker det på följande sätt: här är vad Gud önskar av allmän uppenbarelse och särskild uppenbarelse. Carson skriver att Gud önskar mer än förundran inför transcendent makt, mer än personlig glädje i den personlige, talande Guden. Det lämpliga svaret är omvändelse och tro och ivrig bön att Gud själv skulle rena oss inifrån och göra våra ord och tankar behagliga i hans ögon.

Omvändelse från dolda fel — sådana som är så djupt begravda att vi kanske inte ens vet att de finns där.

Omvändelse från fräcka synder — sådana medvetna handlingar av trots mot Guds förväntningar.

Och inte bara omvändelse, utan också en bön om Guds skydd: Håll din tjänare tillbaka från fräcka synder; låt dem inte få makt över mig.

Men det är ännu mer än en bön om omvändelse, mer än en bön om skydd inför frestelse. Jag tror att detta verkligen är en bön av räddande tro, eftersom David ber en mycket märklig fras: Förklara mig oskyldig... då skall jag vara oantastlig och oskyldig till stor överträdelse.

Vad kan göra David oskyldig och oantastlig? Vad kan göra oss oskyldiga och oantastliga? Inte vår faktiska oskuld — vi är inte faktiskt oskyldiga. David visste detta mycket väl. Läs Psaltaren 32. Läs Psaltaren 51. Han hävdar inte oskuld som grund för sin accept inför Gud. Han bönar om Guds förklaring.

Förklara mig oskyldig, ropar han — och först då skall jag vara oskyldig.

Vad är detta? Jag tror att här, dold många århundraden innan Jesus kom till jorden, finns en härlig hänvisning till vad Bibeln kallar evangeliet — de glada nyheterna om hur Gud nådigt och nådigt förlåter och förlöser.

Enligt världens bok förstår vi att Han är den suveräna Skaparen.

Genom Gudsords bok förstås det att Han är helig och rättfärdig — och att vi i skräcklig kontrast, likt David, är rebeller som trotsar Gud i våra hjärtan. Vi är maktlösa och hopplösa, oförmögna att rädda oss själva från vår fördömda situation.

Och så kastar David sig över Guds nåd — Gud som i sin nåd väljer att inte behandla David eller oss enligt våra synder, utan förlåter, förklarar David och oss för rättfärdiga. Inte för att vi är oskyldiga, utan för att Gud väljer att se på sin egen Sons, Jesu, död — som David bara såg i skugga, och som vi nu ser tydligt — vilkens död vi firar tillsammans när vi deltar i Herrens måltid.

Jesus, den enda rättfärdige, den enda som någonsin var verkligt oskyldig och ofullkomlig, dog i vår plats som vår ställföreträdare — den oskyldige för den skyldige, den ofullkomlige för den som är skyldig — och betalade priset för vår uppror mot vår helige Gud. Och Gud accepterar den betalningen. På Jesu döds förtjänst förklarar Han oss för rättfärdiga och ofullkomliga inför Honom.

Visste du att Psaltaren 19 förklarar rättfärdighet genom tron allena? Vilken härlighet.

Men även det är inte slutet. Psalmen slutar med den vackra, bekanta versen:

"Låt mina muns ord och mina hjärtas tankar vara behagliga i din åsyn, o Herre, min klippa och min Frälsare."

David vet att han är förlåten genom Guds nådiga förklaring. Nu ber han att hans mun och hans hjärta — allt han säger och även allt han tänker och känner — skulle vara behagligt och tilltalande för Gud. Med andra ord ber han att den Gud som rättfärdigar också skulle helga. Det är verkligen 1 Johannes 1:9: Om vi confesserar våra synder, är Gud trofast och rättfärdig att förlåta oss våra synder och att rensa oss från all orättfärdighet.

Vad kan vi annat svara till en sådan frälsande Gud, som har räddat oss från vår maktlösa och hopplösa situation, än att svara med liv som drivs av evangeliet, drivs av Hans nåd — liv av lydnad och strävan efter helighet i varje aspekt av våra liv?

Och så har vi hela rörelsen i denna psalm:

Om vi gläder oss åt Guds ordlösa vittnesbörd i allmän uppenbarelse, hur mycket mer bör vi då glädja oss åt Guds ordrika vittnesbörd i särskild uppenbarelse? Vår samverkan med Guds värld bör föranleda oss att springa till Guds Ord, där vi hör Gud tala.

Men om vi gläder oss åt Guds ordrika vittnesbörd i särskild uppenbarelse, hur mycket mer bör vi då — även i morse — lägga oss öppna för Hans övertygande, förlåtande, rättfärdigande och helgörande verk? Ödmjuka och botfärdiga, likt David, bör vi springa till Honom så att Han kan göra det verket i oss — inte en gång för alltid, som om vi tog hand om det för länge sedan, utan ständigt glädjande oss åt det glada budskapet om Guds förklaring av vår oskuld, hävdande Jesu död som grund för den förklaringen, och strävande efter evangeliums drivna helighet och lydnad mot Den som är vår fasta Klippa och salige Frälsare.

Så, bröder och systrar, gläd er åt Guds värld och de kall som Han har gett er att uppfylla i den. Ännu bättre, gläd er åt Guds Ord och allt vad Han talar till oss där om Sig själv och Sina frälsnings syften. Men bäst av allt, följ Psaltarns 19:e psalm — följ världens bok och Ordets bok ända fram till evangeliet: det glada budskapet att Gud förlåter syndare eftersom Jesus dog på korset, och det glada budskapet att vi genom detta evangelium kan tala, tänka och leva på ett sätt som är acceptabelt i Hans ögon.

Den banan — den logiken i världens bok, Ordets bok, rättfärdigande och helgande — kan vara slutet på den melodiska linjen i Psaltarns 19:e psalm, men den är inte slutet på den melodiska linjen i Guds frälsnings syften för Sitt skapelse och för dig.

Och vi kommer att avsluta med att sjunga en hymn som beskriver det yttersta målet med Guds stora syfte - att uppenbara sig själv så att vi kan känna honom, bli förlåtna och gå i helighet inför honom. Du kommer att höra det så vackert i den sista versen:

"Slutför då, ditt nya skapelse; ren och fläcklös låt oss vara. Låt oss se din stora frälsning fullkomligt återställd i dig; förvandlad från ära till ära…. För Jesus Kristus ensam tillhör äran och priset."

Niel Nielson är president för Covenant College i Lookout Mountain, GA.

Denna artikel är baserad på en ordagrant transkription av en predikan av Dr. Nielson. Den har redigerats lätt av Copilot samt av det teologiska personalen på Third Millennium Ministries.