Bygga på klippan

Apg 9:31

Av Wiley Lowry

Om ni vill kan ni vrida er till Apg kapitel 9; det finns på sida 918 i era kyrkbänksbiblar. Om ni har varit här mycket, hör ni att vi ofta upprepar den första frågan och det första svaret i Westminster Shorter Catechism. Och det är verkligen en fantastiskt tydlig och hjälpsam sammanfattning av livets syfte. "Människans främsta mål är att ära Gud och njuta av honom för evigt." Om jag kunde lägga till något – och jag är säker på att männen som sitter i Jerusalems kammare i Westminsterförsamlingen skulle ha varit mycket angelägena om att höra vad jag hade att säga! Men om jag kunde lägga till något skulle jag säga detta. Människans främsta mål är att ära Gud och njuta av honom tillsammans för evigt. Och orsaken till att jag säger det är att kyrkan är central för Guds syfte med sitt folk. Och vad vi ser i Apg kapitel 9 vers 31 är att kyrkan byggdes på Kristus. Och medan den byggdes på Kristus, gick de omkring "i Herrens fruktan och i den Helige Andes tröst". Ni ser, de ärade Gud och njöt av honom tillsammans.

Med det i åtanke, låt oss gå till honom i bön och sedan läser vi detta i kväll.

Vår Fader, vi ber att du skulle ge oss Herrens fruktan och ge oss den Helige Andes tröst, liksom vi läser denna vers och studerar den i kväll. Och när vi går härifrån, att vi skulle gå ut för att ära dig och njuta av dig tillsammans för evigt. Vi ber dessa ting i Kristi namn, amen.

Apg 9, bara en vers; vers 31:

”Så hade kyrkan över hela Judea och Galilea och Samaria frid och byggdes upp. Och vandrande i Herrens fruktan och i den Helige Andes tröst, tillväxte den.”

Gräset vissnar och blommorna faller, men vår Guds ord består för evigt.

Jag vill att vi studerar denna vers utifrån två punkter ikväll. Den första är – byggd upp. Och den andra är – byggd ut. Byggd upp och byggd ut. Vi kommer att spendera större delen av vår tid på den första, och det är där vi börjar, med byggd upp.

Byggd Upp

Det står att ”kyrkan i hela Judea och Galilea och Samarien hade fred och byggdes upp.” Ett annat sätt att säga det på är att den byggdes upp på ett andligt sätt. Den styrktes. Kyrkans styrka är en stor sak. Kyrkan är Kristi kropp; den är Kristi brud. Den är den gode herdens hjord. Den samlades enligt Guds eviga plan, säkrad genom utgjutelsen av Kristi dyrbara blod, och den regeras av den uppståndne och segerrike Herren Jesus Kristus. Det är säkert att kyrkans tillväxt och styrka beror på Kristus.

Och i denna vers tror jag att vi ser tre saker, tre sätt på vilka Kristus är den som kyrkan är byggd på. Tre sätt på vilka kyrkan är byggd på Kristus. Ett är att kyrkan är byggd på Kristi befäl. Vi ser också att kyrkan byggs upp som Kristi kyrka. Och sedan ser vi också att den byggs upp genom Kristi engagemang. Låt oss titta på dessa tre saker.

Byggd Upp På Kristi Befäl

För det första ser vi att kyrkan byggs upp i uppfyllelse och i lydnad mot Kristi befäl. Ni vet att en av de saker som gör denna vers till en framstående i Apostlagärningarna är att den fungerar som en sammanfattning. Det är en sammanfattning av allt som har skett tidigare i Apostlagärningarna, men det är också en övergångsvers. Så den förbereder oss för att berätta vad som kommer att hända i resten av Apostlagärningarna. Och som en sammanfattning säger vers 31 till oss att kyrkan, över hela Judea, Galilea och Samaria, byggdes upp. Nu, genom att nämna dessa tre platser i synnerhet, knyts vi till den mycket avsikt och ordning och disposition av Apostlagärningarna. För var börjar Apostlagärningarna? Apostlagärningarna börjar i Jerusalem och börjar med Jesus och Han är med sina lärjungar och säger till dem att vänta i Jerusalem, att vänta på Guds löftes ankomst, den Helige Andes ankomst. Och strax före sin himmelsfärd säger Jesus detta till sina lärjungar. Han säger: “Ni skall få kraft när den Helige Ande har kommit över er, och ni skall vara mina vittnen i Jerusalem och i hela Judea och i Samaria och till jordens ändar.” Apostlagärningarna börjar med Jesus i Jerusalem. Den slutar med Paulus i Rom. Och den följer denna linje av platser som Jesus ger sina lärjungar – Jerusalem, Judea, Samaria och till jordens ändar.

“På Denna Klippan”

Och så finner vi i vers 31 att medan ordet om Jesu uppståndelse sprids, byggs kyrkan upp i fred – var? “Över hela Judea och Galilea och Samarien.” Precis som Jesus hade befallt, precis som Jesus befallde, så växte kyrkan och blev stärkta. Du ser, vad Kristus befaller, det ger Kristus. När han utnämner sina lärjungar, sina efterföljare till att vara vittnen och göra lärjungar, kommer han att uppfylla vad han har befallt. Han ska frambringa och ge frukt från deras arbete för honom, eftersom detta är Guds plan och detta är Guds verk. Du kommer att minnas i evangelierna när Petrus bekänner att Jesus är Kristus – och vad säger Jesus till Petrus? Han säger: “På denna sten,” denna bekännelse av Jesus som Kristus, “på denna sten ska jag bygga min kyrka och helvetes portar ska inte råda över den.” Och det var intensiv förföljelse och motstånd mot kyrkan under apostlagens bok tid. Och lärjungarna, apostlarna, kastades i fängelse. De blev anklagade för att inte tala om Jesus. Vi läser om Stefan och hur han falskt anklagades och stening; den första martyren i den tidiga kyrkan. Vi läser om, till och med i kapitlet före detta, att det var Saul, som blev Paulus – han härjade kyrkan.

Men om vi kunde destillera ner budskapet i Apostlagärningarna till bara några få ord, kunde vi säga att det är vittnesbördet om uppståndelsen med makt och med förföljelse. Och det är vad vi finner – att medan evangeliums budskap, att Jesus har uppstått från de döda, går ut och genom den Helige Andes makt församlingen förökar sig och växer och bygger och stärks till uppfyllande av Kristi befäl och inför intensiv förföljelse. Nu kunde vi ta flera lärdomar från det, bara från denna ena punkt, eftersom vi lever i en kultur där det på nästan alla sätt är emot Guds sätt; det är emot Guds sanning. Vi ser terrorhandlingar, som är en nästan veckovis verklighet, och det väger mer och mer på människors sinnen. Och ändå vad ser vi här i denna passage? Att även om församlingen verkar stå på osäker mark, behöver den uppdateras, det verkliga behovet är att reformera; det verkliga behovet är att återvända till uppståndelsens budskap och till ett beroende av den Helige Ande, medvetna om att det är så Kristus bygger och stärker sin församling.

Det är också en uppmuntran för oss. Kanske undrar några av er om det är värt att engagera sig för församlingen? Är det värt att tjäna och ge och göra sig sårbar i församlingens liv? Kanske har några av er tjäna i församlingen i många år; ni är trötta? Kanske är det bara inte den prioritet det en gång var? Vad vi ser här är att församlingens tillväxt, församlingens styrka, är Kristi befäl. Det är Guds plan och Gud ska se till att hans verk genomförs till slut, till uppfyllande, till tidens slut, för Kristi ära och för hans folks bästa. Denna vers säger till oss: ”Se vad Gud gör för sin församling, med sin församling. Han ger vad han befaller.” Förvänta det! Bed för det. Vänta på det. Och engagera dig för hans församling.

Byggd som Kristi församling

Det leder oss till det andra. Vems kyrka är det? Det är Kristi kyrka! Det är Kristi kyrka som byggs upp. Kristus är kyrkans huvud och det finns en kyrka; en kyrka med fred och enhet i Kristus. Titta tillbaka på versen där, vers 31. Titta på vad det står. Det står: ”Så hade kyrkan,” den ena kyrkan, ”fred och byggdes upp.” Det är en kyrka, även om den finns på flera platser. Den finns i Judea och Galilea och Samaria, men det är ändå en kyrka. Faktum är att om vi skulle översätta ordet ”överallt,” där det står ”överallt,” kunde vi säga ”i hela.” Så du kunde säga att det är kyrkan ”i hela Judea och Galilea och Samaria.” Och det ordet på grekiska är faktiskt samma ord som vi får ordet ”katolsk” från. Det är det vi professar eller bekänner när vi säger apostlarnas trosbekännelse och säger att vi tror på den ”heliga katolska kyrkan.” Vi säger inte att vi tror på den romersk-katolska kyrkan, utan att vi tror på den ena universella kyrkan, den världsomspännande kyrkan av Kristus. Vi bekräftar vår tro och vårt engagemang för det. En kyrka som består av troende från varje nation, varje stam, varje språk, varje folk.

En kyrka I Kristus Jesus

Det är vad Jesus bad om före sin korsfästelse. Han bad med sina lärjungar att "alla som tror på honom skulle vara ett, precis som han och Fadern är ett." Det är vad Jesus befallde sina lärjungar att göra i slutet av Matteus när han säger: "Gå och gör lärjungar av alla nationer." Och vad finner vi när vi kommer till Uppenbarelseboken, men det är en blandad mängd som ingen kan räkna, som står inför tronen och tillber Lammet, tillber Kristus. Detta är Guds löfte, som går tillbaka till hans löfte till Abraham att genom Abrahams ättlingar skulle alla jordens familjer bli välsignade. Det är en kyrka och den är i Kristus Jesus. Och vi ser början på den enhet här i Apostlagärningarna i vers 31 i kapitel 9 när de från Judea och Galilea och Samaria förs samman och de njuter av fred och de njuter av uppbyggelse, att bli byggda.

Övervinna Barriärer

Redan vid den här punkten i Apostlagärningarna har kyrkan övervunnit stora hinder. Ni vet att om ni bara tar de tre orden ”Judea och Galilee och Samaria”, så finns det i de tre orden en komplicerad och en bedrövlig historia. Det finns avgudadyrkan, inbördeskrig, hat, förvisning, fördom, världslighet och självrättfärdighet. Judea var templet plats. Det var där de religiösa eliterna bodde och där de befann sig. Galilee var judiskt territorium men det var mycket mer påverkat och påverkades av kulturella influenser från romarna och grekerna. Samaria låg mellan de två och de var inte av ren judisk härkomst och de följde olika religiösa traditioner. Och judarna hatade samariterna. Vi får veta att de från Galilee när de skulle gå ner till Judea korsade Jordanfloden för att gå runt Samarias område. De ville inte komma i kontakt med dessa människor. Och från tid till annan bröt intensivt våld ut mellan dessa grupper av människor. Men här får vi veta att det var en kyrka på dessa platser och att kyrkan hade fred och den byggdes upp. Det var inte bara fri från motstånd; det var fred mellan dem. Det var fred mellan dessa människor som en gång varit fiender till Gud och nu var försonade med Fadern och fått gåvan evigt liv i Jesus Kristus, gåvan av den Helige Anden. Dessa var människor som varit fiender till varandra, och nu gläder de sig tillsammans i glädje, i tro och i gemenskap. Och det ordet för ”kyrka” som vi har här betyder bokstavligen ”utropade”. De var ”utropade” från sina tidigare sätt och från sina olika bakgrunder för att komma till en kyrka, en kropp, ett folk till Kristi ära.

Och kanske är det mest uppenbara exemplet på den radikala förvandlingen som dessa människor upplever den förvandling som hände med Saul eller Paulus. Här var mannen tidigare i detta kapitel, här är mannen som var den huvudsakliga förföljaren och undertryckaren av kyrkan och nu blir han införlivad i kyrkan, i de heligas gemenskap. Och inte bara är han inte längre förföljaren utan nu är han ett av de huvudsakliga instrumenten för att bygga upp kyrkan. Det är den radikala förvandlingen som händer här i detta kapitel, i denna vers som vi får höra. Kyrkans tillväxt ger fred bland de som är olika och delade. Varför är det viktigt? Varför är det viktigt att ha enhet bland denna mångfald? För ingenting annat kan göra det; endast Kristus gör det. Det händer bara i Kristi kyrka, och så ger det ära till Kristi namn. Och vi ser det rätt här i denna vers.

Byggd genom Kristi Loyalitet

Det tredje vi ser om hur kyrkan byggs på Kristus är denna beskrivning av det liv som njöts bland de troende. Vi ser här Kristi pågående loyalitet, Hans tjänst till kyrkan. Kyrkan byggs upp genom Kristi loyalitet mot dem. Versen berättar för oss att de “gick i Herrens fruktan och i den Helige Andes tröst”. Tänk nu på Jesu tjänsts egenskaper. Vilka var aspekterna av Kristi tjänst? Ja, du kunde identifiera dessa två egenskaper rätt här, kunde du inte? För allt som Jesus gjorde och sa var gjort för Guds ära. Hans loyalitet att tillbringa tid med Hans Far i bön. Alla Hans mäktiga verk och mirakler och tecken och läror som Han gjorde var för att ge Gud ära. Och till och med att gå till sin död på korset och ta emot Faderns vrede, det gjordes i lydnad och underkastelse under Hans Faders vilja. Det var Herrens fruktan som genomsyrade hela Kristi tjänst.

Och den Helige Ande, den Helige Ande som verkade underliga under i Jesu liv och genom hans tjänst är den Helige Ande som nu fortsätter sin tjänst i och genom alla som tror på Kristus. Jesus hade lovat det. Han hade lovat att han skulle lämna sina lärjungar men inte lämna dem ensamma utan han skulle sända den Helige Ande för att utrusta dem, för att lära dem så att de kunde engagera sig i tjänst i hans namn. Ett annat namn på den Helige Ande, vi får veta, är Trösten eller Hjälparen. Vad ser vi hända just här i denna passage? Det är att Trösten ger tröst. De går omkring “i Herrens fruktan och den Helige Andes tröst.” Det är beviset på att Kristus var verksam i sin kyrka. Han var engagerad i sin kyrka. Han fortsatte att tjänstgöra sina människor eftersom de uppvisade Herrens fruktan och den Helige Andes tröst. Dessa två egenskaper går alltid ihop – en ärevördnad, en vördnad, en hängivenhet och en dyrkan av Gud tillsammans med en uppmuntran och tröst, glädje och välsignelse av den Helige Ande.

Herrens Fruktan

Vi hör inte så mycket om fruktan för Herren, eller hur? Det verkar kanske som en gammaltestamentlig term. Och visst var det en lämplig respons på Guds härlighet under hela det gamla testamentet, fruktan för Herren. Men i det nya testamentet uppmanar författarna oss på många tillfällen att frukta i ljuset av evangeliums realiteter. För det är vad evangeliet lär oss. Evangeliet lär oss att frukta Herren. Evangeliet lär oss att vår synd förtjänar Guds vrede och missnöje och straff. Att det inte finns något vi kan göra för att ta bort vår synd och förtjäna Guds välsignelse. Men vår frälsning kommer inte till något mindre än Jesu Kristi död och uppståndelse, Guds Son. Sådan är vår fattigdom utan Kristus. Sådan är kostnaden för vår frälsning. Vad kunde vara en mer lämplig respons än att frukta och vörda och hedra och tillbedja inför Gud? Vad kunde vara en mer lämplig respons än, för att låna från J.I. Packers boktitel, att “ta Gud på allvar”? Hur kan vi någonsin njuta av den Helige Andes tröst om vi inte ger Gud vår yttersta hängivenhet?

Jag tror det är säkert att säga att vi alla önskar och längtar efter trösten från den Helige Ande, men tar vi Gud på allvar? Jag undrar om vi frågade våra barn, om vi frågade våra grannar, våra kollegor: "Vad är den högsta prioriteten i våra liv?" Jag undrar vad de skulle säga! Vi tenderar alla att ta oss själva på allvar. Gör vi inte det? Vi tar vårt arbete på allvar, vi tar vår sport på allvar, vi tar vårt utseende, vår mat och dryck, vår underhållning på allvar, vi tar oss själva på allvar. Vad är mer uppenbart än förekomsten av selfies? Vi vill ta en bild av oss själva. Och om vi tar oss själva på allvar vill vi berätta för andra människor om oss själva. Så ser vi det i vår kultur. Men tar vi Gud på allvar? Jag bekänner att jag vill att Anden ska förändra liv, men gör jag alltid det med förväntan och ivrighet för vad Gud kan göra? Och vill jag få lite av äran för det på vägen? Jag undrar hur mycket av oss som vill att våra barn, vi vill att ungdomarna ska växa och njuta av trösten från den Helige Ande, mogna i tron, växa i lärjungaskap, men bara så länge de har kul medan de gör det. Och hur ofta modellerar vi en lämplig fruktan för Herren i våra egna liv och de prioriteringar vi väljer för våra familjer? Vi är alla benägna att söka trösten från den Helige Ande och försummar fruktan för Herren. Men trösten från den Helige Ande kommer med fruktan för Herren.

Och när jag talar om fruktan för Herren, menar jag inte ett dyster eller darrigt uppträdande. Det finns en värme i detta, en glädje i fruktan för Herren. Det finns en frihet och en uppriktighet, ett hopp i tider av prövning; tillförsikt i tider av lidande. Styrka och djup och enhet byggs upp när Kristi kyrka växer. Detta är en vacker bild av kyrkan som byggs upp i Apostlagärningarna kapitel 9 vers 31. Kyrkan är Guds plan för Kristi ära och för hans folks bästa. Ni vet, i vår familj har vi på sätt och vis blivit fågelgalna. Jag säger inte mycket om det, eftersom jag inte vet hur mycket jag vill avslöja om hur galna vi är, men vi är mycket medvetna om vad som händer med fåglarna på vår gård! Och igår kom jag över en fågelbon. Vi ser dessa hela tiden, men det slog mig just hur imponerande detta fågelbo var. Här var halm och skräp och jord och dessa fåglar kan sätta ihop det och göra ett bo för deras ägg och för sig själva. Är det inte häpnadsväckande vad Gud gör när han bygger kyrkan? Han tar jude och hedning, galileer och samariter, slav och fri, rik och fattig, och han bringar det samman som hans kyrka, som Kristi kyrka för hans ära, denna vackra bild av att gå i fruktan för Herren och i trösten från den Helige Ande? Det är vad Gud gör när han bygger sin kyrka. Så kyrkan byggs upp. Den uppbärs.

Vi får också veta i det sista ordet i denna vers att när den byggdes upp, byggdes den ut. Detta blir vår sista punkt för tonight. Det är att kyrkan byggdes ut; kyrkan förökades. När kyrkan blev byggd upp, förökades kyrkan. Ja, vi kunde säga att en av tecknen på kyrkans styrka är att den är riktad utåt. Den byggdes ut när den byggdes upp och den byggdes upp när den byggdes ut. Detta är inte en statisk grupp av troende. Detta är inte en exklusiv klubb. Detta är en dynamisk gemenskap som vi får veta om här. En av modeorden i kyrkan idag, i vår kultur, tror jag, är "gemenskap – att leva livet tillsammans." Och det är verkligen en av prioriteringarna i denna passage; det är en av de vackra sakerna här. De upplever gemenskap tillsammans. Men en av farorna med att höja och fokusera på gemenskapen är att fokuset kan bli inåtvänt och gemenskapen kan bli inåtväxande. Och det kan bli svårt att omfatta nya medlemmar eller outsiders. Och jag är säker på att många av oss har upplevt det i små grupper eller söndagsskolor eller sådant.

Byggd Ut

Men vi ser här att när fokuset är på Gud och när fokuset är på Kristi befäl att bygga hans kyrka och att gå och göra lärjungar, når kyrkan ut och kyrkans tillväxt ger ära åt Kristi namn. Och vad vi ser när kyrkan når ut, är att de egenskaper som ger styrka åt kyrkan är samma egenskaper som tillför tillväxten. De saker som var närvarande och uppenbara i Kristi tjänst till dem – fruktan för Herren och trösten från den Helige Ande – dessa är de två saker som driver dem ut, och för in förökelsen av de som står utanför kyrkan. Det är när de vandrade i fruktan för Herren och i trösten från den Helige Ande som kyrkan förökades. Den byggdes ut.

Byggnad Upp Levd till Förökning

Det är i huvudsak den principen som du har hört Ed säga från tid till annan, att “det som når djupast till hjärtat når bredast ut till världen.” Att när kyrkan byggs upp, byggs den också ut. Många gånger hör vi under missionskonferenser John Pipers citat som säger, “Mission finns till eftersom dyrkan inte gör!” Vi kunde också säga att mission finns till eftersom dyrkan gör. Och det är vad Piper faktiskt fortsätter att säga i den predikan där han talar om det. Det är att uppbyggelse leder till förökning. Och orsaken till att det är så viktigt är att kyrkan går framåt in i svåra platser; den går till människor med riktiga, djupa behov. För vad är världens tillstånd? Vad är villkoret för de som står utanför kyrkan? Jo, det är det motsatta mot vad vi ser här. De är utan Herrens fruktan och de är utan den Heliga Andens tröst. Det finns inget beroende av Gud. Det finns ingen förhoppning och ingen frid och tröst, utan endast stolthet och fåfänglighet. Jag tror inte att vi behöver ge exempel på hur det kännetecknar världen runt omkring oss, men Kristus ger oss något bättre. Han ger oss sig själv. Och i honom kallas vi till styrka och enhet och glädje och frid och under och kärlek. Vi kallas till liv, evigt liv i honom.

När vi hoppas på dessa saker, ber för dem, väntar på dem, är en av de uppmuntringar vi tar oss till att vi ber för uppvaknande. Vi ber för reform, för uppfräschning, förnyelse. Hörde du det “re”? Vi ber till Gud om att göra något som han har gjort tidigare. Vi ber om att han skulle göra det igen. Och vi kan vara ivriga eftersom vi ser att han har gjort det tidigare. Och beviset på det finns rätt här i Apostlagärningarna kapitel 9 vers 31. Vi kallar på Gud att göra det igen för Kristi ära och för hans folks bästa.

Jag läser just nu en bok om översvämningen av Mississippi 1927, Rising Tide. Och boken är fantastisk! En av huvudkaraktärerna i boken är själva Mississippi-floden. Den är en av de mest dominerande karaktärerna i boken. Och det är häpnadsväckande att höra hur han beskriver flodens kraft och intensitet när den flyter nedåt och när den stiger uppåt. Och vid varje punkt på vägen söker floden att bryta igenom vallarna. Den söker stiga över vallarna och sprida sig utanför flodens banker. Sådan är intensiteten och kraften hos floden.

Det är så vi ser kyrkan när den byggs upp, när den sväller, när den växer. Den söker nå ut och bygga ut och växa och föröka sig till Kristi ära. Det är vad kyrkan gör. Det är vad vi ser den göra här i Apostlagärningarna kapitel 9 vers 31. Vi ber att den skulle göra det i vår egen tid också.

En enkel livsstil

Låt mig bara avsluta med ett par kommentarer för att avsluta. Ni vet att jag kommer till en passage som denna och jag alltid finner det vara särskilt svårt att predika och undervisa om Herrens fruktan. Jag antar att det är Guds transcendens; det är svårt att uttrycka i ord och fånga inte bara en rädsla utan en vördsam förundran och kärlek i den fruktan. Så vad ser det ut? Vad ser det ut att ha Herrens fruktan och den Helige Andes tröst? Några ord kommer att tänka på. Och ett av dem är, skulle jag säga, detta – det är en enkel livsstil. Vi är så distraherade och vi är så upptagna mesta tiden. Vi dras till att fylla varje slags tid av vila eller tystnad med ljud eller med visuell stimulans. Men här finns en kallelse, tror jag, för oss att vara tysta. Jag tror att när David bad tidigare, att “vara stilla och veta att jag är Gud”, och ta tid att förundras och beundra Guds skapelse; att minnas Hans välsignelser, att minnas evangeliet, och att ge Him tack för det. Att växa i uppskattning för vad Han har gjort.

Det finns också en enkelhet som vi ser i kyrkan i Apostlagärningarna. Är det inte så? Om vi går tillbaka till kapitel 2, vad gjorde kyrkan i den tidiga kyrkans tid? Det var faktiskt ganska enkelt. De var hängivna till att prisa och be. De var hängivna till ordet och sakramentet. Och de gav sig själva till gemenskap och till generositet. Det är enkelt men det är extraordinärt. Är det inte så? Och när de hängav sig åt dessa saker, var de villiga att se annorlunda ut från världen omkring dem, att vara salt och ljus i sin värld. Det fanns en beredskap på deras sida att uthärda prövningar, att uthärda genom lidande, att lida, med hopp, och att vara redo att ge en förklaring till dem som såg dem, orsaken till deras hopp. Varför hade de ett sådant stort hopp? Det beror på uppståndelsen; det beror på evigt liv i Kristus Jesus. Och de var tillsammans och stärkte varandra under de tiderna. Och de var beredda att vara ett vittne för Kristus.

Och kanske är det där vi mäter detta. Om vi saknar en önskan och en börda för de förlorade, kanske vi inte har helt förstått den välsignelse som ligger i fruktan för Herren och trösten från den Helige Ande. Kanske har vi inte helt uppskattat den otroliga förmån som kyrkan har, men också det otroliga behovet av de förlorade. Och kanske behöver vi gå tillbaka till där vi började gudstjänsten, Klagovisorna kapitel 3, uppmaningen till tillbedjan – “Låt oss söka och undersöka våra vägar och återvända till Herren och låt oss lyfta våra hjärtan och händer till Gud i himlen.” Låt oss gå till Honom i bön!

Fader, vi ger Dig tack för Ditt Ord och för denna Herrens Dag som kommer, morgon och kväll, för att höra Ditt Ord och för att sjunga Dina lovsånger. Vi ber att Du, genom Din Ande, skulle verka i oss för att förnya oss och återuppliva oss och ge oss glädje i Kristus och ge oss ett hjärta för de förlorade och ge oss tillfällen att nå ut. Och när vi bygger upp, att vi skulle bygga ut, för Din ära, för Kristi ära och för vår eviga nytta. Och vi ber om dessa ting i Kristi namn, amen.